lagstiftande myndighet; men detta påstående är ännu icke bevist. Med afseende på bevillniogar har storthivget så fullständigt uppfyllt sin pligt, att det till och med tillvunnit oss erkännande af utländningar; och att till och med regeringens egna försvarare här måste medgifva att liberal tet egt rum. Alt storthinget i bevillnipgar af löner och sportler icke varit snålt, bevisas bäst af den omständigheten , att regeringen sjelf understundom funnit sig befogad att föreslå nedsättningar. Lika litet tadel tror man stortbinget förtjena för det sätt, hvarpå det utöfvat sin kontrollerande myndighet. Man finner, när man ser i decisionerna af statsräkenskaperne, hvilken oändligen ringa procent ansvarsposterne utgöra i jemförelse till anmärkningspunkterne och de efterskänkta beloppen. När man genomläser de särskilda årens protokollskommitteers betänkanden, så skall man finna en mängd: regeringsätgärder betecknade såsom icke grundlagsenliga, eller såsom uppenbart grundlagsvidriga. Men hvilka bafva väl följderne varit? — några af Odelstbinget nedlagda protester eller reservationer; och 6 riksrätter, af hvilka tvenne gifvit domsklausulerne en så human form, att den juridiska formalismen deraf velat bevisa deras betydelselösbet, och en har fällt en dom, om hvilk.n veterligen ingen, med hänseende till det factum, som var öfverklagadt, påstått att den var för sträng. Men slla dessa facta äga endast bevisningskraft för den, som från en fördomsfri ståndpunkt betraktar sakernes gång, som reflekterar öfver dem och är i stånd att se dem såsom naturliga följder af folkets karakter. För den, som icke närmare granskar de verkliga ställningarne och förhållanderne, för den, som en gång i sin inbillningskraft upptagit bilden al en demokrati, som missbrukar sin makt, som ser denna demokrati fruktad och kufvad i andra länder, och här hos oss ser och här dess tendenser skildrade med mörka färger, äro förberörde facta icke tillräckliga, att motivera frångåendet af länge byllade grundsatser. Kommitteen vågar således påstå, att den granskare, som kände tidsomständigheterna och de hos oss egna förhållanden, skulle, efter slutledningar, vara i stånd att angifva regeringens system såsom en naturlig produkt af dessa, förutsalt att de individer, af hvilka den består, i karakter och insigter icke väsendtligen skiljde sig från män i allmänhet, i deras ställning. De särskilda resultaterne af detta system framträda emedlertid så föga karakteristiska och så spridda, att det är svårt att, utan någon kännedom om våra offentliga an gelägenheter, och utan en längre tids fortsatt: observalion, kunna sammanfatta dem till ett) slående bevis för systemets tillvaro. Af denna omständighet kunna väl också åtskilliga facta härledas, hvilka annars skulle våra oförklarliga. När man nu nemligen medgifver, att regeringen helt naturligt kommit till de åsigter, som den i silt regeringssystem lågt i dagen; när man vidare medgifver, att dess ledamöter äro aktningsvärda privatkarakterer, att de icke sakna förmåga och insigter; när man besipnar att systemet — på ett par undantag när — icke framkallat några allvarsamma brytningar, hvilka ! i synnerlig grad kunna fängsla uppmärksam-! heten, eller att det icke åstadkommit någon il! ögonen fallande skada för staten ; och slutligen att lyckan i en lång följd af år varit lan-! det så gynnande, att det, på hvad sätt det än! blifvit -regeradt, måst göra :betydande framsteg, så kan .man icke undra öfver, att många fråga l oppositionen, med hvad rätt .den uppträder? ! Man kan häraf förklara orsaken, att det väll finnes -män, som äro mera -ministeriella, än ministrarne sielfve. De äro nemligen, liksom desse, förda bakom ljuset af en ensidig press och af omgifningar, hvilka städse såsom ett eko återupprepa deras egna grundsatser och ytterligare bestyrka dem; men de shafva icke så -bekantskap med folket, ! som regeringen, hvilken .dock-genom skriftligt meddelande står i ett slags förbindelse medl! detsamma. Häraf må kunna förklaras; om det förhålstor del är hvad man kallar konservativ. Vetenskapen och ungdomen, som ideerna mestit slå an på, emedan den icke känner svårighe-s ten och de ofta tvifvelaktiga följderna af deraslr realiserande, äro beständigt radikala, när ickelf särdeles omständigheter antingen hindra app-o fattningen eller gifver den en skef riktning.r Häraf kan det förklaras att män, hvilkas för-e måga och vidsträckta insigter icke kunna sät-f tas i fråga, kunna finna sig uppmanade, att!r antingen med alla de apparater, som den po-Jc sitiva lagkunskapen gifver dem vid handen, ochin som är den politiska dogmatismens trognasteg bundsförvandt, eller med den blinda passionensf ensidighet och hätskhet uppträda, för att beg kömpa deras eget bjernspöke — demokratiensle lörvillelser, . a Man tycker, att der i grunden icke finnessi något att opponera emot, och tror sig derföre oa berättigad att sluts, att oppositionen antingend atgår från okunnighet, från politiskt svärmeri, jd rån personlig ovilja, egennytta, bedragen ellerjhi örboppningsfull ärelystnad — intet under alltså, tt man icke blott anser det för en pligt, altoc nöta oppositionen med alla lofliga vapen, utan dö It man BIL Ach and oo rk AT ATtoa alto