vit menniskoslägtets och den enskilda nationens egendom. Denna republikeus praktiska politik i och för folket är, såsom en religion för Idet: en sann cultus som samhället ger sig sjelf: det är en mensklighetens religion. Just nu är ögonblicket att sarola en hel nations instinktenliga rop, detta storartade rop, för att göra det odidiligt och praktiskt gezom att nedskrifva det, såsom en inledning till vår statsförfattning. Jag vet väl, huru svårt det är att fastställa den rätta gränsen, att gifva nöjaktiga definitioner. Jag vet, huru vanskligt det är, att särskilja jemnlikbeten, den sublima jemnlikbeten inför Gud och lagen, från det slags jemnlikhet som svärmare och drömmare åsiunda, och genom hvilken icke blott samhillet, utan naturens enklaste och klaras:e lagar skulle kullkastas. Jag vet huru svårt det är, a:t förklara broderlighetens majestätiska ord, som vi lånat från religionens evangelium, för att öfverföra det i politikens evangelium. Jag skall vidare behandla den frågan huru vi böra förstå broderlighetens stora och sköna ord, för att den må kunna bringa sannt goda frukter och bevara egendomen, familjen och sjelfva samhället. Det är just i följd al svårigheten att rigtigt definiera, mycket mera än genom vissa mäns och vissa lärors dålighet, som dessa sekter uppstått, hvilka icke endast vilja kullkasia monarkien och republiken, utan hvarje samhille. Det är derifrån, som den rörliga komunismen har sill ursprung, hvilken j hört här doceras för någrs dagar sedan: den farligasie af dem ös, ty du gör sig ringa, obetydlig, for att så mycket lättare nästla sig in i andra lagar (lifligt bifall). Deiifrån kommer äfven den agrariska kommunismen, som med religiös ton, och jag tror det är upprigti.t menadt, predikar för eder den frivilliga plundringen af all egendom, bvilken skulle ödeläsga jorden. D-rifrån bärleder sig den mera olycksdigra och förhatade kommunismen, som kallar egendomen en stöld, som förgudar plundringen och sätter den i system, samt börjar att midt ibland folket utså Atbeismens natt; ty Atheismen medför den sociala plundringen, den glömmer all mensklig kunskap om menniskorätt och moral, för att skapa detta yttersta mörker, i hvilket sombhället blott skulle blifva omhvällning och chaos (nya bifallsrop). Derifrån kommer den kommunism, som jag mera beklagar än hatar: den som tager en bössa för en idee, patroner för eu system, och med väppad hand anfaller samhället, familjen, 0födda slägter, menskligheten sjelf, men som ätminstone anfaller dem med ett visst mod, framställande sitt nakna bröst, tusende gånger mindre brotislig än de andra. hvilka endast våga sophismer under det dessa våga sina lif. (Mycket bra, Bravo! Bravo!) Det är på grund af alla dessa sekters tillvaro, af alla dessa allt omstörtende theorier. som vi alla böre sträfva att utsprida förnuftets och förståndets ljus, och i spetsen för vår stalsförfattning miste skrifva dessa stora och vackra, om ock ännu något obes:ämda principer, hrilka det menskliga förståndet homtat från himlen, för att sprida ut i lifyet, i samhä!lsinstitutionerna, med ett ord, i alla menskliga förhållanden. Det är derföre nödigt, avt byarje slöja sönderrifyes, att alla afoerunder undersökas; det menskliga förnuftet fruktaringenting, det har en orubhlig grundval hvarpå det kan bygga sin odödliga iostinkt. Man hazigår uti ett märkligt tal Fresneau) yttrat tvifvel, att Februarirevolutionen utfört nog stora saker, för att i Inledningen kunna uttala nya principer. Huru? Skulle Februari:evolutionen icke hafva en sådan rättighet, skulie den vara född stum? Skulle den icke hafva uppfunnit, icke kunnat uttala något, som kunde förtjena att användas i verlden? Her den då icke prokl-merat den nyare tidens största handling, då den afskaffat dödsstraffet och derigenom utsått broderlighetens grundsats, som skall uppväxa i institutionerna? Har den ej rätt att sätta denna broderlighetens princip i spetsen af vår författning? Är det icke en stor handling, att en oligarcbi af 2350,000 suveräner (menas de fordne valmännen som röstade i följd af förmögenhet) fritt och ädelmodigt öfverlemna suveräneteten till alla medborgar.; är det icke en stor, en sublim broderlig kandling? (mycket bra!) Man har anklagat mig för kommunism. Man har såsom bevis åberopat ett uibrutet stycke ur Girondisternes Historian, hvari jag visat ena utveckling af insitutionerna, hvarigenom samhällets välgerningar städse utbredas till allt större antal och i synnerhet egendomen kom allt flera till del. Det är Jikväl sannerligen utan all grund, som man anklagar mig för att öfvergifva eganderättens princip, ty det finnes väl ingen i Frankrike, som kan älska egendomen mera än jag gör det. Jag beundrar eganderätten, icke endast för det att den sätter allt arbete i rörelse, ecmottager hvarje besparing, uppmunt:ar industrien och oupphörligt vi:ar oripingeces, sparsamhetens och hushållningens fördelar; utan emedan den är liksom en gudomlig princip, liksom en Guds lag. en nödvändig beståndsdel af menskliga naturen. Åganderätten är icke en !sg — den är en instickt. Man skulle förfalska Guds tanka vid menniskans skapelse, om man förnekade utvecklingen af egendomsprincipen. Jag har, M. H., rest mycket i politiken (man ler) och sökt att draga nytta af min resa. (Rörelse.) Jag förstår elakheten i denna munterhet, men om jag upprullade mitt bela politiska lif, handling efter bandling, tanka efter tanka, skulle ni måhända icke le åt dessa ord, ty hvad ni än må säga, har jsg blott haft en väg och ett föremål. (Mycket bra, mycket bra!) Alla mina undersökningar, allt hvad jag sett, bestyrker, att äganderättens beskaffenhet öfverallt bär det säkraste vittnesbörd om samhällets ullkomlighet eller bristfällighet. (Bra, mycketbra!) från Turkiet till England kunna vi steg för steg ifvertyga oss om, att der öganderätten var osäker och alltför olika fördelad, cer var folket under träldomsoket, och hvarest det motsatta visat sig, Var folket fritt, sjelfständigt, starkare och bättre. Om j viljen ådraga samhället rätt stora olyckor, så kränken äganderätten. Lifvet tröffas då i sjelfva hjertat; samhället skall dö. (Uthållande bifallsrop.) Men för det att äganderätten är grundvalen för hvarje varaktigt och ordnadt samhälle, foljer väl leraf, att denna rätt icke kan göras fullkomligare, Ut den icke kan utvidgas och blifva mera allmän, ja allmän? Man säger er: ,viljen j nedskrifva j eder statsförfattniog, att enhvar har rätt till hvilket som heldst slags arbete; det vore att stadga det allt kapital skulle tillintetgöras genom beskattrinsar. hvarigenom man just skulle tillintetgöra sjel!va betet; ty det finnes väl kvappast någon ibland ss, som vill yrka tillintetgörelsen af sjelfva kapialet för att mångfaldigg:ra arbetet, hvilk:t Vore tt uttorka källan för att få en rikare åder. (Biall.) Så talar man. Nej, sannerligen det är icke nin eller deras mening, som äro utgångne ifrån ebruarirevolutioner, att man blott skulle försäkra Nn viss lidande klass i samhället om sina behof, stan att man skulle uppställa garantier för alla slasser: egemdomsägare, industriidkare med ett ord, illa republikens medlemmar. (Mycket bra!) Vi mena. att då prolctärerne i denna klace : car. bt