manbas. oMcL KAN NCINUSAeN 1ICEC NCKaSs, atl man har mycket i detta afseende att lära af en lagstiftande församling i ett land, der de politiska begreppen onekligen stå på en hög ståndpunkt, och der så många utmärkta tänkare och statsmän äro samlade. Vi skulle derföre önska, att kunna meddela diskussionerna, full ständigt; men som detta blifver omöjligt, såväl för den vidlyftighet, som är en följd af församlingens talrikhet, som för det anspråk all.jmänhetep har, att blifva meddelad underrättelser om de ständigt sig alltmer påträngande verldshändelserna, och om utvecklingen af våra egpa, ganska vigtiga inre förhållanden, nödgas vi inskränka oss till berättelsen om de märkligare delar af de franska öfverläggningarne. De hörjades med en allmän debatt öfver nya konstitutionsförslaget i sin helhet, hvilken likväl icke visade sig vara af någon serdeles betydenhet. Pierre Leroux uppträdde med elt långt skriftligt anförande eller rättare en uppläsning af ett dess redan tryckta arbete, hvari ;Jban fördömde alla äldre statsförfattningar och deras författare, isynnerhet Montesquieu och Rousseau, samt äfven det nu afgifna förslaget. Hans tre timmars föredrag gaf anledning åt församlingen att fatta det beslut: att ingen får uppläsa skrifna eller tryckta arbeten i församlingen. Härpå föredrogs inledningen till nya statsförfattningen. Efter att man förkastat ett förslag, att inledningen skulle först föredragas sedan det öfriga förslaget blifvit afgjordt, uppstod en liflig debatt, om författningen borde hafva en inledning eller icke. En ny talare, Fresneau, bestridde en sådan. ,Församlingen bade icke Jatt befatta sig med metafysiska och filosofiska frågor; sanningen kunde icke vinna derpå, och man utsatte sig endast derigenom för en farlig kritik., Han erinrade om konventet, som var så nådigt att erkänna Guds tillvaro och voterade om själens odödlighet. Sjelfva tillvarelsen af en filosofisk inledning kunde skada författningen, emedan -det då alltid vore möjligt att tadla densamma och artikel för artikel nedbryta den, och då skulle följaktligen hela författningen förlora sitt anseende Han ge nomgick ganska skarpsinnigt de äldre författnings-inledningarne och visade deras brister. Afven ansåg han den nu föreslagna inledningen begagnade jemförelsen mellan det första förslaomöjligheten för dem som skola uppsätta sådana förslag till inledningar, att blifva riktigt uppfattade och att uttala deras verkliga tanprofvet mot kritiken, Sedan flere talare, och ibland dem Cremieux, bade talat för och emot inledningen, uppsteg Lamartine. i Det var så att säga första gången efter Junirevolutionen, som sjelfva Februari-revolutionen, hvilken varit föremål för så många och skamliga förtal och beskyllningar, åter reste sig i nationalförsamlingen. Hans återuppträdande väckte derföre stor nyfikenhet, helst under si sta tiden omdömet vändt sig åter till hans fördel, och hans ord gjorde snart djupt intryck. Se här ett utdrag af hvad ban yttrade, för att bevara inlednivgen i den nya konstitutionen, och som föranledde, att det föreslagna amendementet om dess uteslutande förkastades med 491 röster mot 225: M. H.!, sade han, huru mycket jag än har emot alt redan nu beträda talarestolen, känner jag mig likväl af flera skäl manad, att högt och ljudligt bekänna mig till Februarirevolutionen i dess princip och i dess följdriktigheter, hvilka likväl bär varit föremål för klander och förvrängningar. Jag fordrar icke blott min andel i republiken, utan äfven dennas logiska, folkliga och på samma gång bevarande slutföljder, hvilka författningsutskottet uttalat i inledningen, Man har icke blott bestridt ordalagen i densamma, utan äfven rättigheten och pyttan af alt nedskrifva en sådan på statsförfattningens frontespice. Men synes derigenom vilja, icke blott förminska betydelsen af de ord, som sältes i spetsen för författningen, utan äfven sjelfva betydelsen af den stora populära och patriotiska handling, hvarutur denna statsförfattnipg utgått. (Från venstra sidan: bra! mycket bra!) Finnes det då i verlden, något större, heligare, högtidligare för Gud och för menniskor, än åsynen af ett stort folk såsom vårt, hvilket utgår, så att säga, ur en ännu flammande revolutions rök och ruiner, och med alla sina armar, med all sin ansträngning, samlar lemningarna af den föregående regeringen och de nya principerna, hvilka resa sig ur den nya filosofien och ur det af Gud lifvade folkets bröst, för att dermed upprätta grundvalarne, och för att arbetsamt och samvetsfullt inför Gud och hela landet söka grundlägga det nya samhället på fasta bålverk? Finnes det väl deri någonting, som förbjuder en kommitte eller en församling, att föra det högsta, heligaste och största språk, som någonsin det blifvit menskligheten gifvet att framföra? Nej! har väl vden konstitverande församlingen, i sin tid, vacklat för de betänkligheter, som man här vill ingifva en församling, hvilken måhända är mera lysande, men som, åtminstone såsom jag hoppas, skall hafva en varaktigare framtid än den förra? Har den amerikanska kongressen, hvarom man pyss talat, utan att erinra om denna beundransvärda förklaring of rättigheter, som Franklin skref, vacklat i detta afseende? Hafva dessa stora folk, i deras hbisäga både för mycket och för litet, och banl get och det nuvarande, alt visa svårigheten, ja kar, samt att blott uttala hvad som kan bestå: