Aftonbladet – 19 september 1848, sida 3

uppmana hvar och en, som vill öfvertyga sig om dess sältvisa, att följa partiets beteende vid alla frågor, der möjligen något sådant syfte kunnat ådagaläggas. Dervid bör man likväl hos dem erkänna en slags konseqvens: det ihärdiga motarbetandet af allt, som skulle kunnå utvidga folkets frihet eller lindra dess bördor, ty sådant strider emot maktbegärets princip, som är att, så vidt möjligt, ho; folket förqväfva all tanke på rättigheter, all utsigt till någon förbättring i sin belägenhet. Detta inser väl icke hvar och en af partiet, men dess koryfeer inse det, och de, hvilkas talan de föra, inse det äfven. Måhända skall man, vid närmare påseende, finna samma förklaringsgrund för deres nu visade mo!sträfvighet emot skattejemkningen. Tror -någon kanske att förslaget dertill åsyftar någon innovation, någon minskning af statens inkomster eller af löntagarenas rätt? För ingen del. Man har cckså derföre sett allmogen i ett par Orter yttra sin farhåga för systemet, såsom möjigen menligt för densamma, emedan det skulle medföra en högre skatteutgift, kännbar i en tid af låga spannmålspriser. Men den skulle medföra reda, ordning, bestämdhet, ja, den skulle försvaga önskningen efter en verklig skattejemkning, således i sjelfva verket handla i de konservatives ande. De och deras vänner skulle således i längden deraf hemta den redbaraste nytta, och de borde derföre vara de första att antaga förslaget. Men det synes — man anmärke att vi endast sagt: det synes — för ögonbicket strida mot några deras k:assa små-intressen, det skulle till nägon del, om vi så få uttrycka oss, släppa folket ur maktens händer, införa en skymt af sjelfständighet för detsamma, och detta är hvad partiet ej kan medgifva.n Skatteläggningen har, som bekant är, skett småningom, och man har dervid icke tagit till grund jordens verkliga värde, utan bemmantalet. Emedan detta på olika orter är ytterst olika, men skatterna i allmänhet lika för hela orten — ej för hela landet — emedan de tunga skatterna äro mest kännbara för de små egendomarne, så ha dessas egare derigenom ännu mera biifvit satta ur stånd att egna något arbete -och kostnad på deras förbättring, och de ha derigenom blifvitännu ringare och värdelösare. Under d-t att sälunda hemman finnas, värda 30, 40, till 50,000 rdr, finnas and:a, värda icke 4,000, stundom nedgående ända till 400, ja, i Norrbottens län finnes ett sådant, värderadt till 6 rdr bko, således icke till priset på ett lispund smör. Skälet till denna oerhörda olikhet får sökas, icke blott i den olika jordvidden, odlingen eller odlingstillfällena, med ett ord i den inneboende godheten, utan i skatterna. -I anseende till dessa måste man göra den bestämdaste åtskilnad emellan de s. k. ordinarie, hvad de må heta, jordeboksrenta, mantalsrenta, ärlig bjelp, m. m., hvilka äro permanenta och i allmänhet lika för alla hemman inom samma o:t, bättre eller sämre, och den egentliga bevillningen, som utgår efter taxeringsvärde och kan förändras med det. De ordinarie utskylderna stiga någon gång till hälften, ofia derutöfver, af hemmanets hela afkastning, och i medeltal kan man beräkna dem till ungefär 235 procent af denna afkastning. Ingenting vore billigare, naturenligare, för jordbrukaren enskildt och för landet i allmänhet mera välgörande, än att lyfta denna tunga från jorden, att upphäfva den orimliga hemmantalsberäkningen, att beskauta all landtegendom liksom all stadsegendom, icke efter hvad den heter, utan efter hvad den är värd. Härigenom skulle en ganska stor del, isynnerhet af landets fattigaste allmoge, göra en ofantlig vinst, stiga i välstånd omedelbarligen genom de minskade skatterna, och sedan genom den ökade omsorg den kunde egna åt sin jords odling. Om en sådan naturlig och biliig åtgärd är likväl icke fråga. Det är ej fråga om att från jorden lyfta en enda af dess bördor, att borttaga en enda af de skatter, som nu utgå derifrån under oräknelige titlar, af spannmål, smör, dagsverken, kungshästar, får, talg, fläsk, gäss, köns, ägg, timmerstockar, balm, ost och allt hvad de heta. Men spörjer någon: om hvad är då fråga? Och när man ej vill minska eller förändra skatternas belopp, emot hvad väpna sig då de konservative? Jo, fråga är om uppbördssättet, om en förändring i systemet derför, hvarigenom de skattdragande i verkligheten icke skulle betala mindre, staten och löntagarena i verkligheten ej få mindre inkomst, men h:arigenom de förra befriades från en mängd prejerier, vexationer och chikaner, hvarför de nu äro blottställde, och de sednare sattes ur stånd att mot dem tillåta sig desaa prejerier och chikaner. s För att förstå det här sagda, bör man veta, att af alla dessa persedlar egentligen inga i sednare tider varit levererade in natura mer än säden. De öfriga, likasom denna, beräknas efter markegångspris. Emedan det nu är ganska svårt för den i arithmetiken hemmastadde, och omöjligt för den olärde landtmannen att kontrollera hvad t. ex. en fjerdedels kungsbäst, ep half höna, en åttondedels gås, ett och ett fjerdedels bräde, o. s. v. kan komma att kosta efter årets markegång, hvilken det ena året ej är lik det andra, så har den skattdragande till en icke ringa del hittills berott af tjenstemännens godtycke och ärlighet. Man har också tid efter annan sett kronofogdar och häradsskrifvare anklagas och dömas till ansvar för oriktig debitering, d. v. s. för prejeri på de skattdragande, och det är ej osannolikt att ännu vida flere gjort sig skyldige dertill, ehuru de undgått anmärkningar och åtal.Detta hvad småpersedlarne angår. Spannmiålen åter skall levereras i kronomagasinet eller till de löntagare, som derpå hafva anvisDing. Vid magasinet är den skattdragande blettställd för allehanda trassel och obehag, Ån räcker icke måltiet till, än icke vigten, än tadlas beskaffenheten; den levererande måste alltid vara försedd med något öfvermål, och dessutom med de vanliga medlen att blidka strängheten och få kritiken att taga reson. Detta obebag är emedlertid det minsta; det vida större möter honom ofta hos löntagaren, i fall denne är egennyttig eller kitslig. Han äger att med rentegifyaren öfverenskomma om lösningspriset eller leverering in natura. Härvid må ingen tro att markegångspriset tages till grund. Ehuru detta ofta nog är ganska högt, göres dock vanligen derpå intet aseende, utan man fordrar vida mer. Her öfverenskommelsen ej träffats innan Thome-dag, d. v. s. innan den 24 December, då spannmålspriserna i allmänhet icke äro stadgade, så bör levereringen ske in natura. Härvid äger rentetagaren rättighet fordra sädens forsling på den tid och till den ort ban utsätter, dock icke längre än 6 mil, och han kan för denna forsling välja det svåraste väder och väglag eller de olämpligaste levererivgsställen, alldeles ur vägen för landtmannens vanliga kommunikationspunkter. Konsten att göra sådana val, att dermed systematiskt plåga allmogen, påstås Vara på somliga ställen drifven till en verklig virtuositet. binder om TREDJE ALLMÄNNA SVENSKA LANDT: ERUKSMÖTET I NORA KÖPING. Tharcdaorn den AA Sort