Aftonbladet – 19 september 1848, sida 2

föregående afton hade gått till hvila utan att bjuda honom godnatt. Negrinnan Anna infann sig med en lampa för att tända Roberts ljus. pSennora Gracia bar gått till staden; sennorn har kommit hem,, anmärkte Anna, och såg mot marker, ty hon vägade icke läsa verkan af sina ord å Roberts ansigte. på RN stackers St egrivnan hade ett bjerta. Ynglingen darrade; en rysning öfvergick honom. Godt, Anna, gå och lägg dig du, jag har strykstickor, jag skall tända mitt ljus sjelf, svarade han, och Anna önskade honom en god natt. — bGod natt! upprepade han, dels till svar på Annas välmenta önskan, dels talande för sig sjelf, och ingick i sin paviljong. Jeg ville icke önska min värsta fiende en natt sådan som denna och de som skola följ:, suckade han. Ett vistikort låg på bans bord, med påskrift: Mr Forro et C:e, och härunder var skrifvet med blyertspenna: Mr P. C. L. Clostingp. Alltså hade hans väninna borthemtats af sin man, som redan fått veta af herr Forro, att Robert var hennes granne, och ait det var samme herr Walker, med hvilken hans kompapjon och äfven han drefvo affärer. Så till vida var all: klart och tydligt. Robert gick in i sitt kabinett, och fann en hvit ros på sitt toalettbord. Det tycktes vara en naturlig blomma. Robert tog henne för att lukta på henne, och fann henne särdeles tung. Det var en artificiel blomma af kakadufjädrar, men huru kunde kakadufjädrar vara så tunga? Han undersökte henne och upptäckte, att kalien kunde tagas ut. Han tog ut den, och en ring föll på golfvet, med inskriften Gloriar. Det var ett namn, som han hade gifvit sin qvinliga vän, då han på skämt kallade henne Nossa sennora Da Gloria,. Gåfven och symbolen skakade kozom; han följde id6förbindelsens och bilden af hans älskade, som aldrig on sekund var skild ifrån honom, stod i tankan framför honom, men i en ma . Det var cent — öfver midnatt. Hans fantasi gick till den verklighet; som Omgaf hans vän. Han satte ringen på sin hand; blodet tycktes lemna hans ådror; han stirrade orörlig omkring eig; hans öga föll på pistolen, hvilken, laddad som vanligt, hängde öfver hans säng. Han tänkte på sin pligt till Dolores befrielse — och darrade. Omsider kastade kan sig i en ländstol; bredvid sängen, och satt äpnu vakende qvar när det dagades.