Aftonbladet – 13 september 1848, sida 1

rang, hvarifrån jag sedan nedstigit, utan begär att nånsin mer dit uppstiga igen, utan smärta öfver det fört2l och vanrykte, som utgöra revolutioners 1 vanliga aflöningssätt, och utan att i det allmännas ynnest rekommendera mig med något slags kandidatur, bar jag länge iakttagit tystnad, och jag skulle iaktiaga den för alltid, om det ej vore frågan om någon annan än mig sjelf. Men j bafven en gång vid ett allvarsamt tillfälle antagit mig på grund af tänkesättens likhet; jag tillhör er således. Af denna . anledning är jag er också följaktligen skyldig en redogöreise för mig sjelf. Det är angeläget, att j ej behöfven :edna, då man inför er talar om mig. J måsten kunna med sanning siga till dem, som skulle vilja förebrå er att hafva satt mitt namn i spetsen för 2 miljoner röster: om denna fana, eom vi valde, har sänkt sig, så är de. jock icke fläckad. Den går ej längre framför oss; den nedsälter oss icken. Man utsprider, man säger, man trycker (jag samlar allt. till och med hviskningar, för att ej lemna något obesvaradt) — man säger, såled-s, att jag brunnit al äregirighet, och att jag varit svag i utöfnioges af makten under ds we månader jag deltasit i distaturen i provisoriska -egeringen; Att jag sagtingat med terrorismen; Att jag ingätt i öfverenskommelser med kommunismen och berusat folket genom bia I: till arbetets organisation; AL jag gått i rådslag med ledarne inom de förnämsta aktionerna, för att vanstäila och vanhedra republiken; Att jag konspirerat med fångarne på Vincennes och skaffat Sobrier vapen för ett brottsligt företag; Att jag haft min hand med i den beväpnade propagandans försök vid gränsorna till stater, som jag lofvat fred; SA t jag sut republikens säkerhet i fara genom alt icke genast kasta vår styrka öfver Rhen och Aperna; a A:t jag fördröjt representantvalen för att förlänga varaktigh-ten af den styrelses diktatur, hvaraf jag var medlem; Att jag var medbrottslig i de 200,000:s manifestation den 47 Mars; Att jag visat mig rtådvill och inga åtgärder träffat ae: 46 April; N Att jag, sedan nationalförsamlingen kormit tillsammans, af klenmodighet afsiagit mottagandet af det eovälde. som nationalförsamiingen, .säzer man, varit betankt a:t erbjuda mig, och hvartill två mil tioner röster kunde i.dess ögon göra mig. värdig; Ått jag genom denna vägran föran!eat nationalförsamlingen ett bilda enr geringskommission, utan enhet i viljan, och utan fasthet under tidens svåsrigheter; DAt: jag, uti denna kommission, gjort förbund med pecsoner af tänkesätt, stridande mot mitt eget och mot da sansade repubiikons; Att bevekelsegrunden för denna min obegripliga allians med d-ssa politiska mo:ständ-re vore alt finna uti ett skamligt och absurdt förhå!lande af egennytta. hvari jag förut ssulle hafva stått till dem: uti remensam förskingring af starsmedel, eller till och med i en nedrig falhet, som egt rum under d-n sednaste styrelsen; att dessa påstådda motständare i sina händer hade bevisen på denna falhet, och att jag varit tvungen att köpa deras tystnad genom eftergifter i principer; Att jag betalat mina skulder med republikens penninga:: an jag låtit öfve:föra till England frukten af detta tillsrepp; Att jag upprätihållit nationalverkstäderna, till tunga för nationalförsamlingen, och för att deraf biloa en.armå till tjenst åt insurrektionen; Att jag, den 45 Maj, sjelfvilligt bloitat nationalförsamlingen på försvar, och med en hemiig glädje sett upprorsmakarnes ostraffade anfall i sjelfva skötet ar representationen; : Att jag icke vetat eller velat förutse händelserna den 23 Juni: att hvarken jag eller mina kolleger satt i rörelse den militärstyrka, som var nödig för ordningens upprätthållande eller för striden, som uppkom vid nationalverkstädernas upplösning; att trupperna brusto i sina skyldigheter genom vårt fel; att kampen förlängdes till följd af brist på förutseende; och att inbördeskrigets blo1 således fläckar våra händer. . Se der förebråelserna. Jag skall upptaga dem en och en. I stället att vederlägga, skall jag berätta. Det skall ej finnas en enda omständighet i min framställning, som ej styrkes genom talrika vittnen eller obestridliga dokumenter eller hela folket. Jag begär icke att man skall tro mig utan grund. Jag utfäster mig att bevisa allt med vittnen. Jag har brunnit af äregirighet, men varit svag i utöfningen af makten under mellanre,eringen och diktaturen? Jag svarar: e Februarirevolutionen öfverraskade mig likasom hela verlden. Republikanska systemet, en rent förnuftig styrelse, stod för mig såsom ett mer eller mindre aflägset ideal för rätt, för regering, för ett folks framskridande. Det var icke en sammans värjning. Jag hade ingen ovilja mot konstitutionella monarkien, intet personligt hat mot dynastien. Jag höll mig på afstånd från dess gurst; men jag betraktade dess regering — se der allt. Jag förblef, skild från de öfriga, tankfull och yst på min bänk, betraktande denna katastrof, om tilldrog sig så hastigt, att den ej en gång lemade tid att bedöma dess djup. Rörd ända till imhet vid anblicken af denna olycka och dessa järn, som under en allmän omstörtning räddade ig från thronen, kände jag mitt hjerta kämpa mot nitt förstånd.