Aftonbladet – 8 september 1848, sida 1

Kom in till vår middag, och jag skall luznt be rätta er allt. Hur kunde ni bli så förskräckt vic första ordet i min berättelse? Båda gingo i bVilla Gracias matrum, såsom Ro. bert kallade hennes paviljong. Han band servetten omkring halsen på den lilla, satte henne på hennes lilla stol bredvid: sig, och den lilla åt sin soppa, medan. hennes moders vän fortsatte: Ett ungt fruntimmer från det inre af landet. .. sUngt! Ett ungt fruntimmer, säger ni? Ni bör ej se-på ett ungt fruntimmer!, afbröt den älskvärda brasilianskan med hela sitt tropiska temperaments liflighet. Robert kunde ej afhålla sig från ett bjertligt skratt, och föreslog en öfverenskommelse, att hon skulle lyssna till bonom lugnt, till dess ban hade kommit till: en paus i sin berättelse. Men ni får icke berätta en lång historia om det unga fruntimret; det kan jag ieko tillåta. Jag kan och vill icke höra något om ett ungt fruntimmer, för -hvilket ni har lupt omkring i tre timmar, och — lemnat mig här ensam.n oNå väl, jag skall hastigt omtala saken. Ni vet, hvilken förföljelse som råder i det inre af landet, så väl som här, mot faroupilhag — Mot rebellerna? Ja, jsg vet; de förtjena intet bättre.n Då är ni en rojalist, som jag hör? frågade Ro bert med förskräckelse. Är det möjligt? Jag visste icke det.n Min man är... hon höll just på att sluta den) mening hon hede begynt, när hon hastigt stadnade och dolde sitt med en karmosimrodnad höljda an-. sigte, och på en lång stund icke vågade se upp igen. . a Sllaces) i a allusionen på hennes sam hällsställning stötte icke mindre Robert, än den förfärade henne. Den tanken, att en man existerade, hvilken den jordiska betäckningen till den själ, som älskade) honom, tillhörde som laglig egendom, skakade horom allt mer, i motsats till dön rörelse hos henne,! om väcktes af den minsta anledning, att han 3 in sida hade talet blott och bart till en qrvinga if llmänhet. : Förlåt mig! upprepade Gracia, räckande honom in lilla hand; jag förhestade mig. I I Ja, i sanning, ni förhastade er,, afbröt Robert, sgande orden i en helt olika bemärkelse, med hänya till en händelse, com hade förekommit för fem :: T sedan; ni förhastada er verkligen, och kunde: ika väl hafva väntat tills ... Ickedestomindron, ortfor han, pvill jag fortsätta min berättelse. Ar