Aftonbladet – 8 september 1848, sida 1

En purpurslöja var kastad öfver hela bergskecjar bakom hvilken hon försvann. Det glödande röda p bergsspetsarna förvandlade sig snart till fiolett; :derp till mörkt azurblått, som. blef allt: mörkare; och bergs kedjorna glittrade som:-en skarp silhouette på del dunkla borisonten. 7 Då slamrade åter hofslag på klippan; till den ter rass, hvarpå paviljongerna-stodo.: Den lidandes:hjert: fann knappt rum nog ibröstet för: sin: våldsamm: rörelse. År det han! ropade hon, och -hastade : Roberts paviljong, under det Marla-öppnade porten genom hvilken en förbigående: förtrogen med: baro. pen skulle hafva-variti stånd att se: henne, i fal hon hade stadnat.i trädgården: ; Robert lemnade hästen åt den neger, som vanligen åtföljde honom, och hastade genom trädgården till .sinväns paviljong, fann henne: icke, men såg henne genom det öppna fönstret vid--sitt skrifbord. Hen flög öfver den rymd,-som skilde dem, och fann sig åter vid fru Clostings sida: s Blek som en marmorstaty steg sennora Gricia upp från sin-plats. Med nedslagna ögon: stapplade hon mot sin Vän, rörde: darrande sin hand till att möta tryckningen af hans, försökte tala, men kunde icke yttra något mer än da låga, koappt hörbara orden: Robort, kan ni änna ha aktning för mig ? Min a I Gracia! ha aktning för er? ropade Robert; kämpande mot-den våldsamma rörelse, tom denna fråga af qvinlig. oskuld--väckte hos honom; Hur kom ni på denna fråga? ... på den tanka, som (an väcka en sådan farhåga? Arma, ädla qvinnetv uckade han, tryckande hennes hand, och-— det fitersta han vågade tiliåta sig i sin grannlaga blyget — tryckte en kyss på hennes panne, medan tennes hufvud sjönk..mot hans bröst. Hvilken oro jag har haft för er skull! begynte ON NU. Hvar har ni varit så länge? Jag frukade att ni hade. ., Rest bort?o :sade Robert småleonde, nej, min än, om jag reser. bort, vill jag taga med mig från r en afskedskyss, och lemna i stället em efter mig, om jag aldrig kan få igen på jorden! Förfärligt!s suckada Grätia, och Robert fann ådligast att afbryta hennes tankegång, genom -beättelsen om de orsaker, som hade hindrat-honom från att komma hem i vänlig tid. Så snart han jade yttrat de orden: fruntimmers apkomst, greps len stackars ladyn af en konvulsivisk rörelse. Ett fruntimmer bar :ankömmitt repade bon, ett fruntimmer af edra bekanta... en qvinlig vän? lur länge är det sedan ni såg henne? frågade on, seende hastigt på honom med en förvirrad blick.