Aftonbladet – 8 september 1848, sida 1

Robart hade slutat sin morgonridt och begifvi sig såsom vanligt till sin byrå, mer än någonsin tryckt af inre oro och kämpande mot den drift, som kallade honom till sitt hem, för att fråga efter sin väninnas helsa. Han var på väg att lemna staden tidigare än vanligt, då han, efter klockan två, stod i porten till börsen och märkte tåget af arresterade faroupilhas, och snart derpå trängseln kring den grupp, 1 hvilken han igenkände Alvarez som hulvudpersonen. Vi veta, till hvilka anbud han förmåddes af sitt ädla hjerta, som klappade varmare och verksammare än någonsin af de höga känslor, som genom hans älskarinnas blick blifvit väckta. Jemte fru Serafinis öfriga effekter fann han ombord två negrer och negrinnor, hvilkas transport från ena provinsen af Brasilien till en annan är belagd med tull och accis, och hvilka fördenskull måste sättas i land från krigsskeppet som andra handelsvaror. Huru van Robert än var vid alla slags affärer, fordrade likväl alla dessa. :effokters visitation och lossning sin tid. En speciel tillåtelse från Guerda mor måste utverkas, emedan tullkamrarna vid denna tid på dagen voro stängda. Han måste ingifva förklaringar och afvakta beslut, och timma efter timme förgick, tills han omsider, mot solnedgången, ankom med sennora Serefisje betj2-: ning och effekter till hotelet. Med mer otålighet än någonsin och med en sådan inre längtan, som en qviona kanhända sällan erfarit, när hon väntat sin vän, såg Gracia ofter Robert, när uret visade den tid, på hvilken han vanHgen infann sig till middagen. En hel timme hade förflutit utöfver denna tid — och ännu ea — och ännu en annan — och likväll syntes Robert icke till! I hvilken labyrint af bekymmer, fruktan och oro sjönk icke den steckars olyckliga qvinnanm under dessa timmar? Robert hade om morgonen försvunnit, utan att helsa eller säga henne. farväl efter frukosten, såsom har förut alltid gjort. Hvad hade väl föregått inom honem sedan det sista märkliga samtalet? Hon kunde likväl endast otydligt erinra sig detsamma. Hade han beslutit öfvergifva henne, — resa ifrån henne för alltid? Tilläfventyrs, emedan hon nu syntes ovärdig hans kärlek. Tijläfvontyrs hade hon förlorat hans sktning, då hon, — en anvens kustru — gripen af sin svaghet, icke besicnat hvad kon yppet. Han kommer sannolikt ickel var det slutliga och enda gentjudet i hennes beklämda bröst. Solen gick ned i sin tropiska glang och prakt!