Aftonbladet – 7 september 1848, sida 3

soldaternas undfallenhet, hvarå vittnet fått till svar: vi ha inga orderb. Slutligen hade af de mest våldsamma ibland hopen, hvilken utgjort omkring 10 eller 50 personer, ungefär 20 trängt tätt intill orten af det ofvannämnda buset, under hotelser ch försök att inslå densamma, dervid ett par bätre karlar fattat tag uti ett bräde eller en lucka och med densamma ett par gånger så våldsamt ch häftigt stött emot porten, att den varit nära ifvå vika, då slutligen kapten Stjerostedt gått ram och tillsagt dem att upphöra med våldsgeringen. De tvenne karlarne bade då, efter ett par örnyade ytterst våldsamma stötar mot jorten, ka!at ifrån sig luckan och begifvit sig bort, då äfjen massan något skingrat sig. På Stadssmedjesatan hade vittnet en stund derefter stött på en olkhop, samlad af nyfikenhet omkrisg några un ler aftonen häktade, hvika åter blifvit frigifne. Vittn:t hade tilltalat en af dem, och af de erhåll1a svaren funnit, att endast enfald och oförståind ockat bonom att deltaga i gatuovässndet; han lade erkänt, att han burit sig dumt åt, men att lan endast gått ut ör att haroligt Någoa stund lerefter hage en berre i tulubb, som vittnet nu genkände i bankobokhbållaren Almgren, ankommit ill stället, och derstädes till dea samlade folknädvgden hållit ett patriotiskt, tal, hvars innebåll vittnet väl icke kunde fullständigt erinra sig, men varuti, efter vittnets omdörce, icke legat någon ufvudsakligen politisk syftning, ehura talaren sämrt ordet reform) och uti talet yttrat en viss undfallenhet för folkhopens åsigter. Talet hade lock icke afsett att uppröra, utan snarare att lugna olxet, hvarföre också ett par röster ur hopen ropat, att den talande vor2 en förrädare,. Vittnet påminde sig äfven att Almgren bland annat yttrat: att man i reformsällskepet afbandat folkets sak; att Almgren der tagit dess parti och förfäktat dess rätt, men att man icke borde störa sina medborgares husfrid, emedan detta icke vore rätta sättet att :å reformer. Vittnet hade sedermera, och efter att hafva förlorat Almgren ur sigte, på afstånd följt folkmassan ill norr. Vid Castenrhoff hade vittnet funnit en orolig folkhop omgifva en ung, för vittnet okänd, karl, hvilken hållit ett i högsta grad häftigt och ipproriskt tal till mängden, som under detsamma oupphörligen, och just i anledning af talet, ökats. Vittnet hade, jemte på stället närvarande notarien Rundqvist, trängt sig närmare fram till talaren, så att vittnet ganska väl sett och hört honom. Hans tal hade varit politiskt, häftigt och ytterst uppeggande, så att till och med förundran och invändningar yttrats bland de kringstående; han hade tydligen uttalat orden revolution och republikp, samt föreställde de närvarande, att man icke borde sky något medel för att vinna målet, icke en gång skona Konungens lifo. Under det tumult, som uppkommit deraf att en trupp af fotgardet ryckt fram för att skingra folket och cernera det hotade Castenhoffshuset, hade vittnet tydligen sett den unge mannen emottaga rapporter och utdela befallningar till de kringstående. Man hade velat öppna porten, för att befria de häktade, och, på fångvaktmästarens invändningar deremot, ropat: Porten skall upp! Vore det ej möjligt med stenar, funnes nog annat att tillgripa, hvaruppå man velat hemta en yxa, då i detsamma truppen ryckt fram och skingrat folket, samt derigenom afstyrt ytterligare våld. Vinet hade derpä begifvit sigåt andra sidan af torget till Lejas bod, der stenkastning och hurrarop äfven egt rum, och der vittnet funnit öfverståthällaren till häst i samtal med folket. Imedlertid hade någon aföfverståthållaren begärt fångarnes frigifvande, hvilket depne lofvat skulle ske, och för detta ändamäl ridit fram till Castenhoff, derifrån äfven en halfnaken gosse blifvit utsläppt. Folket hade det oaktadt ej skingrat sig, utan ännu en stund qvarstått, och slutligen, under utrop, att ,allt ej ännu vore uträttadt hos Leja,, begifvit sig ditåt. Under tiden hade vittnet medföljt och äfven talat vid åtskilliga för vittnet okända personer, för att söka utröna folkets tänkesätt och afsigter, då general Lefren med sin stab kommit ridande till platsen och talat till folket med vänlig uppmaning att skingra sig, under yttrande: Lyd en gammal mans råd och gå hemo. 1 Härunder hade folket trängt sig tält inpå geoeralen och flere personer sökt rycka honom af hästen, i hvilken afsigt en karl fattat generalen i benet. Slutligen hade likväl, sedan en tropp af militären ryckt fram till stället, folket, på hvilket generalens tilltal gjort synbart intryck, småningom aflägsnat sig och torget blifvit nästan tomt, då vittnet gått hem till sin bostad i huset M4 24 vid Brunkebergstorg, derifrån vittnet tyckt sig på afstånd förnimma klingandet af rutor, såsom ifrån Gustaf Adolfs torg. Klockan hade då varit 4 på natten. Söndagen hade vittnet ej varit ute, och hade så: ledes ingenting vidare angående oroligheterna att berätta; tilläggande vittnet, på gifven anledning, rörande karakteren och syftningen af de timade oroligheterna, samt tänkesätten hos massan, att desamma icke varit af politisk syftning, åtminstone för större mängden af orostiftarne. Väl hade de ofta användt politiska termer, såsom: Representationsreform, Revolution, Medborgare, m. m., dock uten att de sjelfve syntes inse dessa termers betydelse, dem de troligen användt endast derföre, att de blifvit nämnde i de uppslagna proklamationcrna. Somliga hade sagt sig bafva erhållit penningar, från 48 sk. till och med,2 rdr. De personer, som vid tumultet i Kyrkobrinken varit verksammast och ledt anfallet, bade vittnet tyckt varit förklädda bättre karlar, äfvensom vittnet i allmänhet gjort den bemärkelse, att de, hvilka tyckts varit ledare för uppträdena, nästan alla varit klädda dels i ljusa rockar, dels i skinnpelsar. På fråga af aktor, om vittnet kunde påminna sig utseendet och möjligen igenkänna den unga talaren vid Cestenhoff, svarade vittnet, aw det itrödde sig hafva mött samma person ungefärligen 14 dagar efter uppträdet, ehuru vittnet icke vore fullt säker derom. Han hade varit af smärt vext, samt ljuslegdt och godt utseende, äfvensom vittnet tyckte, att han vid tillfället varit klädd i ljusgrå rock; men bestämdt trodde vittnet sig icke kunna igenkänna honom. (Forts. följer.) LANDSORES-NYHETHER.