Ifall göres till föremål för två på en gång gällande lagar. Amnets vigt torde imedlertid hafva gifvit janoledning till denna dubbla lagstiftning; men då Ifråga är om stiftande af ny lag, är nödigt att tillse, det endast sådant deri upptages, som dertill rätteligen börer. I följd häraf och då Utskottet, i likhet med Högsta domstolen, anser oftanämnde ansvarsbestämmelser hafva sin rätta plats i kyrkolagen, der de ock till en början blifvit upptagne och ännu med full gällande kraft qvarstå, finner UtIskottet ej heller skäl, att desamma intagas i den lag, hvarom fråga är. Men då dessa bestämmelser hittills äfven funnits i allmänna straflagen, synes en bänvisning till kyrkolagen i denna del böra i Iden förra lemnas; och af sådansanledning har Utskottet tillagt 3 . Y Vid granskning af det nådiga förslaget har Utskottet vidare deri saknat bestämmelser, motlsvaIrande dem, som innefattas i 5 3 kap. Missgerningsbalken och kongl. brefvet den 7 Okt. 1752, Ijemnfördt med kongl.. brefvet den 24 Mars 4798, Joch som angå de händelser, då någon går drucken eller oskriftad till Herrans Nattvard, eller begår brott samma dag han varit till Nattvarden; och lenär dessa, till allmänna lagen hörande, samt till förevarande kapitel hänförliga fall lika litet hädanefter som hittills kunna lemnas utan påföljd, har Utskottet ansett sådan derför jemväl böra stadgas i en ny , eller den 4 i ordningen, samt ett tilllägg till den 6. som motsvarar den 4 i lagförslaget, således böra införas. 1410 Kap. Om förräderi; så ock om andra för rikets säkerhet menliga brott. I Då försök till de brott, som i 5, 7 och 9 6 omtalas, ej utan våda skulle kunna lemnas ostraffade, har U:skottet, i enlighet med den vid 3 kap. uttalade åsigt, ansett här böra stadgas, att försök till omförmälte brott böra straffas. . Enär 22 har till ändamål att förekomma förräderi och sådana brott emot rikets säkerhet, som förut i detta kapitel omtalas, synes ock lämpligare att bestämdt uttrydka detta ändamål, än att hänvisa till de S som afse berörde brott. Derigenom göres lagbudet mera fattligt; och det är af sådan orsak som Utskottet ansett redaktionen af denna böra förändras. 11 Kap. Om Majestätsbrott; så ock om brött emot Riksstyrelse eller Rikets Ständer. Enligt 4 S är dråp å drottning, enkedrottning, thronföljare eller annan person af konungahuset, som kungiig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter, belagdt med dödsstraff i det fall att dråpet skett med vilja eller genom uppsåtlig misshandel, ändå att afsigten ej var att döda, men deremot med fängelse på lifstid eller från 8 till 40 år, om det skett genom misshandel af hastigt mod. Utskottet har dock funnit betänkligt, att för sednare fallet göra något undantag från tillämpning af dödsstraffet. Dä, efter gällande lag, hvarje, äfven den öobetydligaste misshandel å någon af förenämnde personer medför lifvets förlust, är att befa-a, det ett dylikt undantag skulle komma i alltför mycken strid med rådånde föreställningar och begrepp. Hos svenska folket är rotfästad en djup yördnad för kenungåbuset; öch denna vördnad, hvarpå samhällets lugn i väsendtlig mån beror, bör icke spillas. Ju vigtigare ett föremål är för nationen, desto brottsligare blir hvarje angrepp derå; och derför har Utskottet ansett dråp i alla de fall, som ofvan omtalas, böra beläggas med dödsstraff, Enahanda förändring bar Utskottet jemväl funnit nödig i 7 S, hvilken handlar om våld emot riksstyrelse, sam, enligt grundlagen, i konungens ställe förer regeringen. Då någon, för att störa friheten i denna styrelses öfyerläggningar och beslut eiler för att dess sammankomster hindra, utöfvar våld och dervid dräper någon af styrelsens medlemmar, är brottet af den svåra art, att det i alla händelser bör medföra lifvets förlust. 12 Kap. Om brott mot offentlig myndighet; Utskottet anser 3 böra sammanföras med den 1:sta i detta kapitel. Den förra innefattar nemli-en endast en difinition eller närmare be. tämmelse af hvad med embetsman, som i den sednare nämnes, förstås; och denna bestämmelse synes alltså lämpligast deri hafva sin plats. Att i lag inlägga s:adganden, hvilka blott innefatta difinitioner, bör så vidt möjligt är undvikas. Då deputerade vid markegångssättning böra åtnjuta lika skydd vid utöfning af deras åliggande , som ledamöter i taxcringsoch pröfningskommitter, bar utskottet funnit en bestämmelse derom böra inflyta i 4 8. Statens väl är i hög grad bero:nde på utöfningen af de befattningar, den yppdragit dess embetsoch tjenstemän; men de:fö e måste ock staten skydda de scnare i fullgörandet af deras uppdrag. De brot:, som emot desse under sådana förhållanden föröfvas, hafva jemvel alltjemnt varit af våra lagar allvarligen bes:raff de. Så stadgas i 48 kap. 8 missgerpingsbalken, a!t hvilken, som bär hugg och slag å någon domare eller konungens embe:sman embetsä ende eller hämnas derför å honom, hbafve förverkat lifvet. Dt medgifv:s visserligen att här ligger en långt drifven stränghet; men å andra sidan kan icke förnekas, att det vore en vådlig mildhet att stadga, det man hädanefter kan dräpa en embetsman i och för hans embete utan att förlora annat än persunlig fiihet. I denna händelse arser utskottet den brottslige äfven framdeles hafva gjort sig förfallen till dödsstraff... Det är väl sannt at man ej utan i bögst träsgande fall bör använda denna påföljd; men, enligt Utskottets öfvertygelse, nträffar ett sådant fall, då embetsmannen dödas ch för utöfningen af sitt kall. Om t. ex. en anslagad, missnöjd med domarens åtgärd, dödade den1e på domstolen, synes en sådan gerning Vara för tatens säkerhet så farlig, a:t den ej. kan försonas ned mindre än lifvets förlust. Hvarje brott af denha art kan anses såsom riktadt. emot staten sjelf; och ehuru af stadgandet i 6 Kap. följer att, om åld eller förolämpning emot embetsoch tjenstenan, i och för utöfning at hans befattning, är af len beskaffenhet, att svårare straff derför i al mänjet är i lag utsatt, detta straff skall tillämpas och len omständighet att brottet begås emot embetspan såsom en försvårande omständighet anses, likäl och som, vid betraktande af Ordalagen i föreämndo kapitels 4, 2 och 5 SS, sädant kan synas vifvelaktigt, finner utskottet nödigt att här, likasom andra likartade fall, en ledning lemnas för bedönande af nyssberörde förbällande. Hvad sålunda är aofördt innefattar skälen till 6 ) i utskottets förslag. De bestämmelser, som i detta kapitel förekomma örande uppror och olofliga folksamlingar, öfverensmma hufvudsakligen med det förslag till lag epot dylika brott, :om redan öfverlemnats till Riets Ständers pröfning, och som i allmänhet biifvit odkändt. Så:edes torite någoa vidare motivering ir de smärre förändringar i förslaget, som utskott bärutinnan verks:allt, ej vara af nödenp. KU detta kapitel her hr grefve Spens, J. M. föTÖslagit införande af eu så lydande stadgande: Bryter man emot påbud, som gifvet är af Ko