las nardare än den sednare? — Alt likväl brottsMlingers förbättring ej får af lagstiftaren förbises, bar utskottet förut anmärkt; men sädant får dock -Jej ske med uppoffring af rättvisa. Fall kunna visserligen förekomma af den beskaffenhet, att förbrytarens ungdom, antingen ensam för sig eller i förening med andra bevekande omständigheter, utgör skäl till mildring i de af lagen bestämda straff; men, på sätt flera Lagberedningens ledamöter yttIrat, torde sådana fall tillhöra dem, som lämpligen utgöra föremål för benådningsmaktens mellankomst. Hvad utskottet nu anfört lärer innefatta tillräckliga skäl för uteslutande af 9 uti ifrågavarande kapitel, hvilket åter påkallar införandet i 40 af det straff, som i stället för dödsstraff skall ådömas de i samma nämnda personer. Genom den förändriog i frihetsstraffet, som utskottet föreslagit, har en förändring af de i detta kapitel intagna föreskrifter angående sammanläggning af straff jemväl blifvit nödig. Dervid har utskottet dock hufvudsakligen följt de grunder, hvarpå lagförslaget i denna del är bygdt, med den afI vikelse likväl att, om någon gjort sig förfallen till både urbota straff och böter, böterna ovilkorligen skola till det svårare straffet förvandlas; och härigenom har utskottet gifvit full tillämpning åt den grundsats, som i omförmälde hänseende redan gjort sig i lagstiftningen gällande. 7 Kap. Om de grunder, som utesluta eller upphäfva straffbarhet. Uti 7 8 stadgas bland annat, att emot den som gör inbrott eller eljest olofligen och med våld tränger sig in i. annans hus, gärd eller fartyg nattetid, må det våld utöfvas, som nöden kräfver. Utskottet har ansett orden: och med våld böra utgå. Då någon olofligen intränger nattetid till annan, skulle denne, derest den förre dervid ej använder våld, eljest vara förhindrad att för hans aflägsnande, så framt sådant ej sker godvilligt, begagna väld; och han skulle derigenom nödsakas att i sin boning hysa en fruktad person, så länge denne behagar. Man kan väl invända, det laglig handräckning för hans aflägsnande kan reqvireras; men man kan ju föreställa sig den händelsen, att någon bor ensam och således ej kan gå bort utan alt på samma gång lemna sin egendom till pris åt förödelse. Visserligen bestämmes i 9 af lagförslagets-43 kap. ansvar för den, som intränger i annans hemvist och vägrar att derifrån, efter tillsägelse, sig begifva; men härmed synes dock ej hemfriden vara tillräckligen värnad. Redan i det olofliga inträngandet ligger ett våld emot denna frid, och belgden deraf bjuder, att detta våld må mötas med våld. Någon våda deraf är ej att befara, då man ej må utöfva vidare väld än nöden kräfver; men ett stadgande i omförmälde syftning kunde deremot verka till minskning af det skydd, våra lagar alltjemnt lemnat hemfriden. . Utskottet; som, lika med lagberedningen, ansett den i gällande lag stadgade preskription af två år för åtalande af ringare brott eller sådana, som ej äro belågde med svårare straff, än fängelse i sjunde grad, motsvarande det af utskottet föreslagna fängelse, och böter, böra bibehållas, finner deremot betänkligt att, hvad gröfre brott angår, till någon tid inskränka åtalsrätten. Någon egentlig rättsgrund finnes icke för de i lag förekommande stadgander om preskription. De utgå, hvad brottmålslagstiftniogen vidkommer, hufvudsakligen från billigheten, och måste följaktligen ur sådan synpunkt försvaras. Nu har man ock derifrån sökt hemta stöd för den inskränkning i åtalsrätten-af gröfre brott, som i 2 inom. 42 af detta kapitl blifvit föreslagen: men då billigheten ej får gälla der den kan komma :istrid med: sambällsordningen och rådande rättsbegrepp, torde man, vid betraktande af följderna utaf omförmälde inskränkning, finna grundead anledning till den betänklighet utskottet deremot yttrat. Genom det stadgande lagberedningen i denna del föreslagit, skulle nemligen, bland annat, den, som stulit och lyckats: att under! fem år dölja sin brottsligbet, vara helt och håHet fri från annat ansvar än ersätltningsskyldighet; han skulle, sedan han hållit sig undan under nämnde tidrymd, kupna oblygt framträda och trotsa lagen; men att han dermed skulle åstadkomma almän fö:argelse och såra folkets rättskänsla, torde vara temligen uppenbart. -Enahanda kunde förhållandet blifva vid! en mängd andra brott; och det är i följd häraf, ) som utskottet uteslutit 2 mom. 12 S af detta kapiteL N D3 nu anförde skäl gälla till en del äfven för borttagandet af 135-8.. Tillämpning af denna skulle icke gerna komma i fråga i andra fall, än då en dömd förb:ytare bållit sig undan i tio år, sedan domen öfver honom föll, emedan utskottet ej kan e föreställa sig möjligheten, att verkställigheten afl ädömd bestraffning, genom underlåtandet ä exekutors sida, kankomma att öfver berörde tid uppskjulas. Men vore det då rätt att låta förbrytaren på så säll gäcka lagen och håna rättvisan, den der obevekligt kräfver: straff å den, som brutit emot!! dess bud? — Svaret synes j kunna blifva annatl? än nekande, och således äro vidare motiver för stadgandets borttagande obehöfliga. Slutligen anmärkes, attenär utskottet, vid granskning af 20 kap. 4 S, ej funnit skäl bibehålla deri förekommande stadgande, att horsbrott ej må åtaes förr än till skilnad i äktenskap dömdt blifvit, p len hänvisning, som i 43 af förenämnde kapitel lemnas till nyssnämnde , måtte utgå. — 9 Kap. Om Religionsbrott. n Till de religionsbrott, som upptagas i 1734 årsd läg, höra, bland ändra; affall från vår rena evani! geliska lära, samt utspridande af willfarande lärosats; och bestämmes uti 4 kap. 3 och 4 Missserhiogsbalken ansvaret för det förra till landsförvishing och förlust af arf samt borgerlig rättighet s! inom :Sverges Ttike; och för det sednare till lands-n lykt: Denna ansvarsbestämmelse återfinnes ockl)n ati 1 kap. 4 S af 4686 års ännu gällande kyrko-o ag, deritTån denna bestämmelse således blifvit hemvi ad af 1734 års legstiflare. I förevarande lagförslag äro imedlertid omförnälte fall icke omvämnde; och fråga bar hos utkotlet uppstått, huruvida dessa brott böra i nyd träfflag intagas; men för besvarande af denna frå-m a är. npödigt, att utskottet förstmeddelar yttrandelY: anledning af ett utaf hr greive Stedingk, L, fram-ni täldt yttrande, att det fär affall från den rena E-Y angeliska läran stadgad straff af landsflykt ochi örlust af arfsrätt bär i riket måtte upphäfvas, såom st:idande emot både 46 i Regeringsfo:men ch den tolerans, som egnar ett fritt och upplyst S olk. Hyad alltså detta hos häglofl. ridd. o äckta. och öfrige riksstånd gina yrkande angår: å enär: ifrågavarande ansvarspåföljder hafva till ndamål att motverka möjliga försök att uniergräfva en här i landet -antagna troslära och såmedelst evara statskyrkans fasthet och renhet, samt af de iskussioner, hvartill förevarande försleg gifvit andoing inom riksttånden, visar sig, aut allmänna 1ieningen är emot den föreslagna förändtingen, anor Utskottet sig ej heller böra densamma undera a saa RR