Aftonbladet – 6 september 1848, sida 2

lefvernet, emellan hvilka uppmärksamheten måste delas, är i stånd att lemna åt bvart och ett för sig, den ej heller kan sträcka sin fordran på uppmärksamhet utöfver en viss gräns; men hvar ligger denna gräns — när kan gerningsmannen anses hafva iakttagit eller icke underlåtit den uppmärksamhet, som en hvar, till undvikande af rättskränkande handlingar, är förbunden att använda — och när inträder således strafflöshet för orsakad skada? Lagförslaget svarar i 5 af detta kapitel: då en händelse skell mera af våda än af vållande; och 1734 års lag i 38 kap. Missgerningsbalken: då gerning timat af våda, den man ej förese eller vägja kunde. Och dessa svar synas i grunden öfverensstämma, enär sällan någon handling, som medfört skada, lärer förekomma, dervid gerningsmannen med en ytterlig grad af uppmärksamhet ej kunnat afböja den skadliga följden; men den skilnad är likväl emellan dem, att det anspråk på uppmärksamhet och försigtighet i företag och uppförande, som man har rätt att fordra och allmänna säkerheten kräfver, är bestämdare uttryckt i gällande lagstiftning. Att afvika från densamma härutinnan har alltså utskottet ej funnit skäligt; och det är af sådan anledning, som utskottet ansett en förändring i redaktionen af ifrågavarande nödig. 27 (Forts. följer).