ej eger eller bör ega några mystiska ingångar till polisens archiv, kupnat serskildt på förhand erhålla afskrift af Sagers skrifter innan protokollen blifvit uppsatta. En förklaring härpå så väl från Dagbladets som vederbörande registrators sida torde måhända vara behöflig. Då undersökningen nu vid poliskammaren är afe slutad och mig tillfredsställande upplysningar vunne, hvilka vid laga domstol, dit målet blifvit remitteradt, vidare skola utvecklas; får jag nu endast anhålla, att den del af allmänheten, som tagit kännedom af Sagers anklagelser, ej måtte tröttna att läsa fortsättniogen af protokollen, hvilken i Dagbladet, efter gifvet löfte och enligt tryckfrihetsförordningens föreskrift ostympad, oförtöfvadt kommer attinflyta. Tillika vågar jag bysa det bopp, att Aftonbladet, sedan alla handliogar i målet blifvit genom Dagbladet reproducerade, fullständigt och opartiskt resumerar dessa; hvarefter jag med största resignation underkastar mig det domslut, den sjelfänkande delen af allmänheten om mig fäller. Stockholm den 4 September 1848. G. A. Möller, f. d. fahnjunkare och stallmästare. Red. har ansett sig ej böra förvägra hr Möllers begäran om denna skrifts införande, oaktadt mamsell Sagers skrift ej varit tryckt i Aftonbladet; men utan att Red. derigenom må anses hafva lagt sitt omdöme på något sätt i vågskålen i afseende på sjelfva sakens beskaffenhet. (Insändt.) En omständighet, som rättvisligen fästat cdelad uppmärksamhet å fullföljden af rättegången rörande Mars-oroligheterna, är att glasmästaren Albert Boberg, oaktadt han, i likhet med från häktet lösgine bankobokhållaren Almgren, presterat fullt vederhäftig borgen för sin person, likväl ännu i fångsligt förvar hälles. Ar, eller rättare sagdt, anse vederbörande Boberg vara förvunnen till något, som kan gifva hans deltagande i stenkastning emot fönsterrutor vid det ifrågavarande Mars-tillfället en svårare art, än lagen tillagt nyssnämnde förbrytelse, och enligt hvilken densamma icke tillhör urbota mål? Åro vidare, eller anse vederbörande anklagelserna emot Boberg, om dessa ensamt skola gifva anledning till häktning, vara svårare än anklagelserna emot bankobokhållaren Almgren, som likväl kunnat frigifvas? Detta kan icke rimligen vara fallet, helst åtskillige, i sina stycken ingalunda bortkomne, jurister, de der närvarit vid de hos Kämnersrättens andra afdelning förehafde undersökningar uti målet, icke af hvad som under ransakningarnes fortgång inlupit funnit något vidare emot Boberg förekomma, än hvad vid den hållne polis rätten rörande honom yppats — tvertom! Sex månaders ensamt fängelse tyckes väl i och för sig sjelf kunna anses vara mer än tillräckligt straff för en förseelse, Hvarutur skenbarligen framlyser rent ut sagdt endast pojkaktighet, men icke något slags politiskt uppsåt. Den beklagansvärde ynglingen Boberg har nu under sin långvariga fängelsetid småningom förtvinat till kroppskrafterna, blifvit slö till sinnesförmögenheterna — också icke underligt, då mean vid 23 års ålder, beröfvad sin frihet och saknande utsigt att snart ernå densamma, vet att en sörjande moders och många späda syskons hopplösa tärar ymnigt flyta i det torftiga hemmet, som af honom ensamt kunnat, genom idogt arbete, till ett trefligt tjäll förvandlas. men nu i stället gmåningom inredes till nödens och lidandets dystra bostad. Önskligt vore, att vederbörande, ned fästadt afseende å de flerfaldigt förekommande bevekande skäl, som tala för Bobergs frigifvande emot borgen, ville något varmare, än som hittills skedt, behjerta fångens och dess talrika familjs, i följd af hans långvariga fängelse, mnödställda belägenhet, helst någon djupare grund icke kunnat utletas för hang begångna förseelse, OO...