Aftonbladet – 4 september 1848, sida 1

Oo 2 ÖV böra uppstå. Man har visserligen anmärkt, att om försök till brott varder straffadt, å är det egentliIgen uppsätet som bestraffas och således något, som ej faller inom straffrättens område. Men man måste härutinnan skilja emellan ett uppsåt, som ej framträdt i yttre handling, och ett, som genom sådan handling sig uppenba:at. Om i det förra fallet lagen mäste tiga, så är det deremot i det sednare icke mera den, utom menniskans dumsrätt -llivgande tanken, utan den onda vlj:ns uppenba.relse i handling eller en i brottslig afsigt företa.Jgen gerning, som påkallar straff; och ostridigt är, -Jatt det skydd, lagstiftningen bor gifva åt de rättigheter, sum genom samhällsinrättningen skola försäkras, blefve ofullständigt, om endast de brott, :Isom gått i fullbordan, belades med straff, och alla försök till brott lemnades ostraffade. Också hafva redan 1734 ärs lagstiftare godkänt omförmälde Igrundsats; men i dess tillämpning röjes en mäskbar olikhet emellan gällande och nu föreslagna lagstiftning. Den förra straffar nemligen försök blott :Ji få fall; men den utsätter uttryckligen vid hvilka brott sådant må ske. I lagförslaget deremot har man, på sätt nämndt är, anseit alla försök till svårare brott böra straffas; men för deras bestraffning endast uppstallt en allmän regel, att vid alla för sök tillämpas. Att härigenom ej något straffbart försök skulle Iblifva ostraffadt, synes kunna antagas; men om än det ej kan förnekas, att en väsendtlig brist i gällande lagstiftning dymedelst blefve afbupen, nemligen den, att försök till brott, hvilkas best affoing allmänna rättskänslan lifligen påkallar, måste, såsom ej uttryckligen med straff belagde, i flera fall lemnas ostraffade, anser likväl utskottet betänkligt att afhjelpa denna brist på nu föreslagna sätt. Utskottet har icke kunnat förbise de vådor, som kunde härflyta genom inskränkningen till allenast uppställandet af en allmän regel i detta fall. Deraf kunde illvi!jan lätteligen taga sig anledning att i en oskyldig gerning spåra försök till brott, hvilket kanske icke ens kan försökas, utan att på samma gång fullbordas; deraf en mängd rätt gångar och åtal framkallas, utan att leda till någon bestraffning, eler åtminstone till någon, som allmänna säkerheten kräfde; och deraf vore att beara, det i sjelfva verket oskyldiga gerningar kunde komma att stämplas såsom försök till brott och såsom sådana bestraffas. Mai har väl föreställt sig möjligheten, att genom bestämdhet i föreskrifter kunna förebyglga dessa vådor; men ehuru utskottet erkänner den :lomsorg man härvid användt, fruktar Jikväl utskottet, att ändamålet icke står att uppnå på denna väg; och efter utskottets öfvertygelse återstär såleIdes icke någon annan, än att fortgå på den af :11734 års lagstiftare beträdda bana, eller att uttryckligen utsätta i hvilka fal försök till brott må straffas. Sädant må då bero på, vid hvarje brott företagen undersökning, huruvida försök till samma brott verkligen kan göras, utan att brottet dermed fullbordas; och om försök dertill är af d;n för allmänna säkerheten vådliga beskaffenhet, att det måste bestraffas. Endast härigenom kan nödig fullständighet i denna del af lagstiftningen vinnas, i förening med en nödig säkerhet. Att uppoffra den sednare för den förra, kan utskottet icke tillstyrka; och häri ligger motivet till den förändring, som utskottet anser förslaget böra undergå i förevarande hänseende. ec) Slutligen har utskottet ej kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet vid ett förhållande, som Ipå lagförslagets redaktion utöfvat ett stort inflytanIde. Af 2:a kap. inhemtas nemligen, hurusom fri-Ihetsstraffet blifvit indeladt i särskilda grader, af Ihvilka hvar och en, under den första, innefattar en lviss tidrymd af dels två år och dels mindre; och finnes i öfverensstämmelse härmed, i alla de fall då frihetsstraff bestämmes för brott, detsamma utsatt till fängelse i någon eller några af berörde lgrader, med anvisning för domaren att bestämma straffet till ewt visst tidsmoment inom samma grader. Att en sådan metod är någonting helt och håltet nytt i Sveriges lagstiftning är lika ostridigt, som alt en i enlighet dermed inrättad lag skulle komma att sakna den popularitet, den lättfattligbet, som man i allmänhet bör i lagstiftningen eftersträfva; och deraf härflyter den fråga: är denna metod ett oeftergifligt vilkor för lagstiftningens åsyftade fulländning? Om man granskar lagförslaget, så synes omförmälde metod egentligen blifvit begagnad för genomförande af den i förslaget antagna grundsats, att domaren skall inom vissa gränser Tför hvarje brott afmäta straffet; men deraf framkallas äter den frågan: kan målet ej vinnas på annat sätt eller utan uppoffring af lagens lättfattlighet? Svaret på denna fråga ligger ej aflägset. Det finnes i gällande lagstiftning. som, på sätt redan blifvit vi:adt, i flera fall lemnar domaren rättighet, alt för vissa brott emellan bestämda gränser afmäta straffet. Då i dessa fall frihetsstraff skall åläggas, utsättes ett bestämdt maximum och minimum af straffet, såsom från två till åtta år, frän ett till fyra o. s. v.; och den i förevarande hänseende sålunda begagnade metod, hvars större lättfattlighet och tydlighet än den föreslagna ej torde kunna motsägas, lärer äfven framdeles kunna användas. Man har visserligen trott att, medelst användande af den sednare, möjligt vore att gifva reglorna för straffmätningen mera hestämdhet; men i verkIligheten synes ett sådant ändamål dermed ej kunna uppnås; hvaremot å andra sidan kan anmärkas att, om man alltid måste utsätta straffen i vissa grader, man derigenom bindes vid vissa tidsmått och således är förbindrad att inskränka eller modifiera tidsbestämmelserna och att vidtaga enstaka förändringar i de bestämda straffen. Man kan t. ex. efter lagförslaget ej ålägga frihetens förlust frän ett till tre år, från två till fem, eller ovilkorligen på vissa år, äfven om man skulle anse dylik bestämmelse, m:d afseende å någon förbrytelses art och beskaffenhet, böra stadgas; och denna omständighet synes ensam utgöra tillfyllestgörande anledning för utskottets betänkligheter mot den föreslagna afvikelsen från det hitills i förevarande hänseende brukliga sätt, bvilket medgifver alla möjliga modifikationer i tidsbastämmelserna. Det kan dock icke förnekas, att graders användande bidrager till korthet i redaktionen; men denna fördel torde ej motväga ofvanberörde olägenhet eller böra sökas med uppoffring af lagens lättfattlighet och tydlighet. För den egentliga juTristen blefve det likväl ej svårt att snart göra sig förtrogen med den nya metoden; men lagen skrifves icke endast för domaren, utan äfven för folket. Den måste, såsom lagkommitteen sig uttryckt, vara en bok för folket, och dertill fordras i första rummet, att den skall kunna af hvar och en med lätt. si bet fattas. Allmänheten skulle dock få svårt att Jförstå meningen af ett stadgande, att den, som begår brott, skall dömas till fängelse i andra eller tredje grad eller dylikt; hvaremot hyar och en usan ir2riohef hecriper JACEeNR då dam hoger Je 204