jeg sade henne, att jag var passloneradt kär uti at spela på ett iastrument och önskade mig ett forte piano, att jag derpå måtte få öfyva mig, då var mir olycka rågad. Ea sällsam likhet med min ställning till min egen tant i Buenos AÅyresl anmärkte Robert, då hon gjoråe ett uppehåll. Men fortfar! Jag längtade höra en opera och besöka skådespelet. En af mina slägtingar tog mig vid tillfälle med sig hit och dit, och jag lärde snart våra Dationela dansar af mina unga vänner, i hvilkas sällskap jag lefde. Jag var på familjebaler, och fann lifvet så nytt, och så förtjusande genom sin nyhet, alt jag nu åstundade ingenting så mycket, som att bil oberoende, på det jag måtte få njuta lifvet. Jeg kallade det att bli oberoende att komma ifrån min tant, som ständigt uttråkade mig med sitt tal om rosenkransen och afmålade alla veridens nöjen såsom syndiga och fördömliga. Jag vågade icke liga något utom mina klosterböckar, som jag hade läst hundrade gånger; men jag tänkte så mycket mer. Jag hade 1 klostret lärt mig göra blommor, och för att icke belasta min tant med kostnaden för mina kläder och dylikt, började jeg sälja mina arbeten tili köpmän, som utminuterade dem. En främling kom att bo hos min tant, som hade uthyrt andra våningen. Jag gjorde hans bekantskap. Det var en naiuraliesamlare, som förut hade varit soldat i den germaniska legionen,. Han hade alla slags besynnerliga ssker att visa mig — mineralier, och öjur och insekter, som voro främmande för mig och väckte min nyfikenhet. Stundom hade han en tigerkatt, hvars förfärliga vildhet förskträckte mig; men för att vänja mig vid ogjuret, dröjde jag med flit framför buren. Han hade stora glungormar, skallerormar och dylika skadedjur. J:g vande mig efterhand vid naturaliesamlaren och hans obshagliga sällskap. Han var ariigare och mer förekommande än någon annan man någonsin hade visat sig, och — och — Gud vet, jag endast åstundade en vän i verlden, on vän som skulle följa mig genom lifvet. Jeg visste icko hvad jag behöfde; jag kände ingenting af lifvet; jag hede intet begrepp om min bestämmelse som qvinna; J2g var, med all min uppfostran, så enfaldig, så ordentligt enfaldig, i fråga om allt, hvartill framtiden be