Aftonbladet – 30 augusti 1848, sida 1

dan led, att sennora Gracias fönster, vid hvilket hon, som det tycktes, hade sia favoritplats, insveptes i skuggan cch obehindradt kunde förblifva öppet. andra sidan var det fönster, vid hvilket hennes grannes skrifbord stod, till en del betäckt med några bananer, hvilkas solfjäderlika kronor först började vid en höjd, som icke skymde sennor Robertos panna, när han hemma satt på sin vanliga plats. Sennora Gracia sysselsatte sig med att göra blommor af papegojors, kolibris och mångahanda andra foglars fjädrar: en konst, den hon, såzom vi snart skola få veta, hade lärt som barn bland nunnorna, och sedan ofta användt, för att lätta sin ensamma existens. Hon arbetade från soinedgången till Roberts hemkomst till middagem, och använde ofta de återstående timmarna till solnedgången will att fullborda en icke stutad blomma, eller att börja en ny, alltefter som hon kände sig hågad. Sennor Roberto hade vanligen sin plats vid sitt skrifbord, emedan han brukade läsa vid detsamma, då han icke skref, kanhända emedan bordskifvans sluttning var honom beqväm som stöd för hans bok, Ett unit, brasilianskt fruntimmer ken lika litet alltid göra b!ommor, scm en ung engelsman alltid äsa eller skrifva, utan att någon gång se upp eller omkring sig från blommorna eller papperet, antingen det är skrifret eller tryckt; det är en afgjord sak, som ice behöfver styrkas med några citatioter, hvarken från Aristoteles, eller Syracb, eller ord Chesterfisld. Himlarne vete bur det kom sig, att senrnor Rojerto, nästan ulan undantag, mötte den strålande) licken från den unga brasilianska ladyns mörka gon, hver gång han tilfäl!gtvis blickade upp från in läsning eller skrifning och kastade ögonen mot jennes fönster. Utan att vidare undersöka Orsakep ilja vi för närvarande taga för gifvet, att det var llfälligt, alldeles tillfälligt, likasom så minga tusen lika tillfälligheter i lifvet, hvilka säkert icke äro å intressanta, som detta blickarnas p.öte förekom mväl den unga frun. tminstone toga vi för gifet, att, i fall det icke hade intresserst kenno. kulle hon hafva undvikit stt så ofta möta den unse rannens blickar. ?