Aftonbladet – 30 augusti 1848, sida 1

Robert hade aldrig funnit sin -onekliga skicklighe på fortepiano så underhållande, som då. han spelad sin vackra och verkligt älskvärda värdinnas favorit stycken, hvilken å sin sida, utan att kunna härfö göra sig reda, aldrig med sådan färdighet hade rör sina små fingrar öfver tangenterna, som då hon ac kompagnerade den unge engelsmannen. Endast till fälligtvis hände, att hon plötsligt, och stundom de minst-svåra passagerna, gjorda ett misstag elle tappade takten, då hennes blick ofrivilligt, med ur. skuldande artighet, vände sig mot hennes vän, an. tingen för att ursäkta. misstaget eller bedja om han; öfverseende. Tonens välde på planeten Saturnus må, enlig! Hinangbs försäkran, hafva ett omfång och en hög. het, hvarom vi stackars dödliga på jorden icke kunna göra oss ett begrepp; men musiken bar, till och med på jorden, alltid förekommit oss obestridlig: mäktig som ett medium för ultryckandet af tanke och känsla, och den nordiske svärmarens fragmentariska yttrande torde tilläfventyrs icke sakna all grund, Det förtroliga, oförbehållsamma väsen, som, enligt så många resandes iskttagelser, tillhör de brasilianska qvinnornas lynne, och uppenbarar sig i sin na. turliga enkelhet i det sällskapliga umgänget, verkade med magisk kraft på den fremmeande ypglingeo. Inom få veckor var han likasom hemmastadd hos den unga frun, hvars slägtförbållanden han ändå aldrig tillät sig vidröra, af aktning för hennes på förhand tillkännagifna önskan i detta hänseende. När Robert kom hem, fann han alltid spår af en omsorgsfullt ordnande hand, som ombestyrt äfven et minsta lappri till hans beqvämlighet: vaserna På Pelarebordet voro fyllda med friska blommor; alusierna föredragna på solsidan och de beskuggade fönstren öppnade, — kortligen, allt förbsredt för hans återkomst, och någon gång en synnerligt täck plomma lemnad på tangentårna till pianot; liksom if glömska. Fönsterna i de båda peviljengerna, hvars obetydiga afstånd från hvarandra vi förut hafva nämnt, emnade en utsigt, eller rättare insigt i hvarandra. Den brasilianska solen tog regelbundet sitt lopp från ister till vester genom den norra hemisferon, och yste mot aftonen på de båda paviljongerna på så