Aftonbladet – 25 augusti 1848, sida 2

grundsatser och salt att Ullampa dem, deras skarpsinnighet, sans och ton i.de ledande artiklarna, o. s. v. som kommer att bestärc ma publikens val; och i det afseendet veta vi icke, om vi precist behöfve hafva mycket att frukta af Tiden. NORGE. Den i gårdagsbladet omtalade adress från storthinget till H. M. Konungen, rörande beväringsskyldigheten, är daterad den 47 sistl. Juni, och lyder som följer : Nådigste Konung! Af den storthinget meddelade berättelsen om rikets tillstånd och styrelse, sedan nationens representanter sednast voro församlade, har storthioget inhemtat, att ett förslag till lag, rörande bevärivgsskyldigheten (oveerncpligtenn) och utskrifningsväsendet blifvit utarbetad, och Eders Moj:t föredraget, men att detta förslag, som är bygdt på den grundsatsen, att beväringsskyldigheten och caess tunga, så vidt som möjligt, bör drabba alla statens medborgare — en grundsats, som E. M. anser i sig sjelf rigtig — icke kunde anses uppgjordt med lika noggrannt afseende på de tillgångar, staten kan förutsättas ega, för att, jemte de uppoffringar, som böra göras för andra vigtiga ändamåls befrämjande, bära de utgifter, som den ifrågavarende grundsatsens oinskränkta genomförande skulle fordra, af hvilken anledning E. M. icke ansett lämpligt att gilla berörde förslag såsom lagproposition, utan skulle imedlertid närmare undersökning ske, på hvad sätt uppgiften på ett i båda hänseenderna tillfredsställande sätt skulle kunna lösas. : Storthbivget har i det sålurda nådigt fattade beslutet icke blott sett ett nytt bevis på E. M:ts beständiga omvårdnad om det norska folkets väl, utan äfven en uppmening att taga under öfvervägande hvad som från dess sida kunde vara att göra, för att möjligen understödja E. M. sålunda uttalade landsfaderliga afsigt. För detta ändamål har storthinget ansett det vara sin pligt, att göra sig närmare bekant med det ifrågavarande lagförslaget, samt dess motiver och de speciella grunder, som istatsrådet kunna hafva blifvit anförda emot dess framställande såsom lagförslag på närvarande odelsthing ; hvarföre det af den kongl. norska regeringen låtit sig utkastet meddelas, jemte dess alla bilagor. Att rörande elt lagstiftningsärende af ett så genomgripande inflytande, så väl på hela samhället såsom sådant, som på nästan alla dess medborgare; att rörande en uppgift för lagstiftning, från hvars lyckliga lösning kännbara uppoffringar både för hela samhället och för individerne enskilt äro oskiljaktige, olika åsigter rådt i de allraväsentligaste delar — sådant kan icke vara oväntadt, och förhbandlingarne i E, M:ts stgtsråd bekräfta detta, Men knappast skall något föremål för lagstiftning kunna framställas, der enighet i det väsentliga är ett nödvändigare vilkor för dess slutliga bringande till ett lyckligt resultat. Äro de stotsmakter, hvilkas samverkan dervid kräfves, icke ense om de grundsatser, på hvilka lagen skall byggas, så är arbetet förspildt för den, som i frågan tagit initiativet. Storthinget drager så mycket mindre i betänkande, att i underdånighet uttala detta för E. M., som den kungliga resolutionen af den 29 Januari innevarande år, genom hvilken E. M. befaller militär-departementen, att utarbeta ett förslag till de grundsatser, på hvilka en lag om beväringsskyldigheten bör byggas, och att förelägga E. M. detsamma innan detta års slut, nogsamt visar, att E. M., icke mindre än storthinget, erkänner rigtigheten deraf. Storthinget tror sig handla i denna resolutions anda, då det i underdånighet, och med de afseenden, som förbållandet emellan storthioget och dess afdelningar, af hvilka saken såsom lagstiftnipgsärende kommer att behandlas, kräfver, för E. M. härmedelst uttalar den önskan: 4) Att den i grundlagens 409 S uttalade grundsats om allmän beväringsskyldighet, i det blifvande lagförslaget icke blott må genomföras på det sätt, som skett i det senast E. Maj:t af den norska regeringen förelagda förslaget till lag, rörande beväringsskyldigheten ; utan alt den i detta hänseende erkända grundsatsen med ännu större konseqvens måtte varda genomförd, nemligen dermedelst, att det icke tillåtes beväringsskyldige, att fullgöra sin pligt såsom, sådane genom öfvertagandet af förrätt ningar, som icke äro millitära eller med miliiärväsendet stå i gemenskap, eller dermedelst alt det tillåtes dem att i någon af bevärings-skyldighetens grader ställa en annan i sitt ställe; samt att undantagen från beväringsskyldigheten icke blifva flere, än andra vigtiga statsändamål oundgängligen kräfva. Hvad storthinget här tillåter sig alt i underdånighet påpeka, anser det icke allenast såsom ett vilkor för den allmänna anda, som i farans stund är fäderneslandets kraftigaste värn, utan äfven för vissheten att i hvarje tidpunkt, på sätt i lagutskottet, 2 sfdelningen 7 och 8 SS afses; äga icke blott, såsom nu, för tjensten i freds-tid, utan också i krig, det nödvändiga antalet dugliga underofficarare, utan ökad statsutgift genom deras ständiga aflöningar. 2) Att de ökade utgifter för försvarsverket, som otvifvelaktigt komma att blifva förenade med beväringsskyldighetens genomförande på sätt nu blifvit antydt, i möjligaste mån måtte plifva inskränkta derigenom, att utgifter — till mundering och aflönade officerare, oaktadt den ökade excercerade styrkan, undvikes. Att möjligen äfven i andra delar af de närvarande militärindelvingarne, i synnerhet genom inskränkDingen af de sarnizonerande truppernes antal,