Aftonbladet – 24 augusti 1848, sida 1

en sådan kristendom, som imedlertid, detta oaktad ännu öfverallt framträder i sin skamlösa sjelfviskhe Celestes personliga -utseende hade något imposar och vördnadsbjudande, som ofrivilligt ådrog honor folkets blickar. Hans höga och ädla gestalt, han bleka anleta, som Var stämpladt med lidande cc brunfärgadt af Pampas vindar, hvilka under veckorn af hans flykt på häst:yzgen hade blåst kring honom harmonierada med hans mörka munkskägg, som er bred haisduk hade dolt, tills han enlände till in dianboningarna, och-Var der, såsom här, en rekom mendation för honom. Den gamle och värdige kasiken skyndade att möts honom mad en formlig helsning, erbju ande honom att anse hans stam som sitt folk och hela Patago nien som sitt fria fädernesland, i bände!se han, som en adopterad son, deraf ville göra bruk. Så kallade ocivilisarade fols, som mer eller mindre befinns sg 1 ett naturtillstånd, öfverreska oss icke sällar genom sitt milda och rä!tvisa bedömsnda af de män med hvi!ka de komma i beröring. Dragningens och fråastötningens oförnekliga kraft tillkännagifver sig ofta på ett intressant sätt hos folk i naturtiliståndet. Eadest de otyckliga missförstånd, som föranledt främlingar att taga till vapen der de skulle hafva möta med gäsifrihet, tilllntetgöra mensklighatens band, som hållas heligare i många ociviliserada folks bjertan än i vår civiliserade verld. Iagskan Rabuk! skiljde emellan två slags män: män mad skägg och män utan. Indianstammarnas historiå hade gifvit honom en föreställning om euopelsk civilisation, fom uppmuntrar rakning. Han hade en gång för alla afeagt sig all gemenskap med ågon europa af rakknifscivilisation, och ådagalade, t negrerne i Brasilien, en undrarsvärd takt i urijandet af europesrnas nationalitet. Dertna takt hos de så kallade vildarna torde till Nn del grunda sig derpå, att de alltid finna tillfälle tt bedöma olika nationalfysionomter bland sina egna ch andra stammar, och härigenom förvärfva sig amma skarpsinnighet vid bedömandet af europerna. Ingen epnge!sman skulle hafva bedragit den amla kasiken, i händelse han, med ett naturligt kögg, hade girfvit sig ut för en spanior, en fransos, ller en itallenare. Man kan låta sitt skägg vexap, ade Rabuki på mycket förvriden spanska, under let han samtalade med Celeste om de skäggiga och kägglösa; men hvarje ansigte stämmer icko degned öfverens. Jag kan fmåa mitt ansigte hvit. nen skulle derföre icke vara en europt; jag kan ästa en hästs man på en oxe, men derföre skulle xoniicka vara en häst,n