Aftonbladet – 23 augusti 1848, sida 3

uttröttad och modfälld af alla dessa svårigheter, misströstar att någonsin öfvervinna dem, och fördrifver antingen gagnlöst sin tid, till dess med åren förståndet, trots alla försök att insöfva det, vaknar och något ljus och reda börjar märkas i detta mörker och denna rörs, eller ock öfverger han ett studium, som han anser för ändamålslöst och i hvilket han i öfrigt ej tror sig någonsin kunna göra några framsteg. Och i förra lyckligare fallet, buru mycken tid har icke förspillts utan gagn, hvilken missriktving icke gifvits själen? Barnet är starkt i minne och fantasi, och denna anvisning af naturen följen j icke, j ifrare för det gamla, utan äflens deremot att onaturligt uppdrifva utvecklingen af förståndet och reflektionen, och hvad barnet således icke lärt sig, måste ynglingen, hos hvilken redan med utvecklingen af reflektioner minnet blir mindre lifligt och starkt, sedermera med större möda och svårighet återhemta. -J glömmen, att menniskans alla förmögenheter äro lika vigtiga och böra naturligt och harmoniskt utvecklas, och rikten i bästa fall hufvudsakligen endast eder uppmärksamhet på utbildandet af förståndet, till stor skada för utbildningen af det hela. Följden j deremot naturens anvisning; lärden j barnet, hvad barnet lättast kan fatta; begagnaden j företrädesvis mera de förmögenbeter, som hos det framstå, känslan, minnet och denna detsamma egna förmågan af mottaglighet (receptivitet) och efterhärmning; sparden j de ämnen, som fordra mera tankekraft och mer öfvad reflektion till mera framskriden ålder, och undviken j framför allt, att undervisningen hufvudsakligen utvecklade mekanisk färdighet; så skulle mycken tid vinnas, denna brådmognad ej mer finnas till, då 44 års barn tala lika förnumstigt, som 20 års ynglingar, och då hos dessa sednare fantasien är lika bleknad och lefnadsåsigterna lika tomma på illusioner, som bos den 60-åriga gubben, och 47 å 48 års ynglingar skulle då komma till universitetet, barmoniskt utbildade och mottagliga af all den högre bildning, detta kan lemna. En och annan skulle väl måbända vara mindre skicklig i att dissikera de sköna tankarne på Hellas och Romas sköna och herrliga språk, och ange namnen på de serskilda lemmarne; men de skulle bättre känna och förstå dessa sköna tankar; orden ej endast uppfattas af förståndet, utan framtränga till själens innersta och anslå på en gång tanken, känslan, fantasien, och hela den brokiga Romaroch Hellas-verlden stå öppen för lyckliga adepter. Jag kan härvid icke underlåta att ännu en gång anmärka, huru vidrigt jag alltid funnit detta sätt att dissikera de gamla författarne. Vill jag lära känna menniskor, bl.ndar jag mig med dem, umgås, samtalar med dem, iakttager deras egenheter, passioner, dygder och laster; söker utspeja de bevekelsegrunder, som sätta dem i rörelse, de inversta springfjedrarnve för deras handlingar; men jag griper dem icke den ena efter andra för att lägga dem på anatomibordet och under dissektionsknifven undersöka dem. Samma är ock, efter min öfvertygelse, förhållandet med språkkännedom. Den mening jag påträffar, betraktar jag såsom något Jefvande; jag vill se lifvet, rörligheten, bilderna; jag vill ha ett totaliotryck. Vill du, som barnet gjorde med hunden, som det mycket älskade, sönderskära meningen för alt se huru den är sammensatt, försvioner lifvet; den blir kall och hopkrumpen och mot dig stirrar endast ett vidrigt lik. Men hr akademidocenten N. J. Andersson påstår, att det undervisningssätt, som påskyndar resultaterna, beröfvar eleven alla tillfällen till nöjen och förströelser, som förädla och stärka både kropp och själ. Jag tror mig redan hafva tillräckligt mött detta tillmäle, men vill dock tillägga några ord för att visa, att detta just är ett ibland de fel, man kan tillvita det gamla skolsystemet: 1 de flesta lärdomsskolor och gymnasier äro 67, timma ( Stockholms) om dagen anslagne till förhörande af lexorne. Till dessa lexor skall lärjungen bereda sig bemma på den öfriga tiden. Afdrager man derifrån mattimmarne, som tillsammans med den tid, som åtgår för att 6 gån. ger om dagen, 3:ne gånger fram och 3:ne tillbaka, tillryggalägga vägen emellan hemmet och lärorummet; torde uppgå till 2Y, timme, lä knappt annat än natten återstå för att bereds sig på morgondagens lexor. Betänker man att lärjungen hvarje dag har en explikationslexa, hvilken ban utan lärarens ledning, endas med tillbjelp af lexikon och grammatika hem ma måste tyda, resolvera etc., samt att ban oft: icke förstår en tredjedel af hvad han på dett: sätt mödosamt och med oerhörd tidsutdräg genomgått, så frågar jag, hvilken tid skall er sådan gosse kunna egna åtförädlande och stärkande nöjen? Skall icke denna beredelse äf ven upptaga den del af natten, han för sin fysiska utveckling behöfver till hvila och sömn! Men änvu värre. Han får en sådan lexa i ett språk, der ban är alldeles nybegynnare t. ex. fransyskan. Han har väl läst pronuntionsreg. lorne och paradigmerna till en del; men bar kan icke prononsera språket. Har ban då för äldrar eller syskon som kunna eller hafva tic att hjelpreda honom, är han väl skäligen lyck lig; men i vidrigt fall — prononserar ban falskt, tyder falskt, så låvgt det vill gå, det öfrigs förstår ban alls icke. Detta är den beprisad sjelfverksamheten, detta den beprisade grund: ligheten; detta det skolsystem, som lemnar lär. jungen så tillräcklig tid tll förädlande och stärkande nöjen; ja låtom oss så gerna p samma gång uppräkna alla dess meriter; dett är det system som onyttigt förspiller flera. å laf Tärjungens så dyrbara tid, som befotkar uni