Aftonbladet – 18 augusti 1848, sida 2

En dylik hord af Junker, omkring hundrade stridbara män stark, alla med talrika familjer, Dågra tusende oxar, några hundrade hästar samt en stor mängd guanaker (ett slags ulliga kameler), får och gettor, hade begifvit sig nedåt de södra slätterna, icke långt från Anderna, till Bio Negros högra strand, för att der drifva sin byteshandel, och der slagit läger vid tiden för vår berättblse. Tälten bildade i pittoresk oordning en ansenlig by på sluttningen af en kulle, om man så kan kalla en af dessa böjningar af flera mils vidd, söm, afbrutna af sänkningar af lika vidd, bilda en vågig trakt utsn omvexling, af flera hundrade mils vidd, dels öfvervuxen med yppigt gräs, dels Aafbruten af sandslätter, och här och der-prydd med små skogar och låga busksnår. Från kullarna utbredde sig för ögat ett enformigt öde landskap, hvars 1 gröna gräsvågor svaliande förgrund förlorade sig i fjertan och omsider försvann i en aflägsen Korisonts ljusa blå. Rabuki, af sina europeiska och Pampas, vänner kallad El Rojo (den röde), inom sin fria stam, dep vördnadsvärde kssiken, satt i orientalisk ställning på en tjock buffelhud framför sitt tält, med venstra armbågen stödd på ett slags sadel, hvilken om natten äfvon tjenade honom till kudde. Hans ansigte var rent nelt, sådant vi beskrifvit i allmänhet. En bege hvit näsduk, budden kring hans hufvud, betäckte öfre delen af hans höga panna, och bildade bakom hvardera örat en lång ända af konstmessigt knutna snibbar, som flädårade baktill öfver hans långa mörka hår. Tre målade mörkröda streck prydde hvardera kinden, från mungipen till örat och tinningen. Med undantag af öfra läppen var ansigtet utan skägg, emedan hans älskarinna, enligt landets sed, gjort sig besvär, att bortplåcka skägget i hans tidiga ungdom. Det var en ansenlig figur, af framskriden ålder, utmärkt påtagonisk växt, och i det hela ett halft hufvud längre än kejsar Nikolaus i Ryssland, som sjelf, lik kuog Saul, är högre än allt folket. Hans drägt var lika originell, som hela scenen omkring honom, Han bär den nattonala ponchon, hvars form bråsianerna linet från dessa stammar, såsom vi redan hafva beskrifvit vid Serafinis arrestering på Villa Tasso. Men denna poncho var icke af europeiskt tyg, utan inhemsk vara och ett dyrbart alster af hans döttrars hemslöjd. Den som föreställer sig denna Sydamerikas patriarkaliska verld som en antisocial öken, utap all civilisation, far vilse, såsom så många europåer, hvilka ofta prisa mycket för högt vår hvitmenade ålders