HSICICIT UL LYVUIS DIdDL YVIV MCU I UCHIIIRUCLCUN. Ett annat vittne intygar att mr Caussidiere -vid ett samtal den 2 Maj med en embetsman i Palais de Justice, gaf honom den sällsamma förklaringen: Den 44 Maj bör jag kasta ut nationalförsamlingen genom fönstren. (Sorl från spridda håll, blandadt med :kratt). (Forts.) , KA MNERSRATTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRADENA DEN 43 OCH 49 MARS. (Forts. fr. JM 488.) Uppsyningsmannen Söderlund: att han lördagsaftonen hört Lenholm i Storkyrkobrinken ropa till folket: Hurra gossar, gå på bara!, samt att han en stund derefter sett Almgren, på samma gång som grosshandlaren Godenius, komma ned till vakten vid rädhuset, hia:est Godenius, med åberopande af öfverståthållarens befallning, yrkat fångarnes lösgifvande, samt att Almgren, under det han klappat med bänderna, ropat till det honom omgifvande folket : kom gossar, vi ska ba ut dem.n Almgren och Lenholm förnekade riktigheten af vittnets berättelse; Almgren under yttrande: det var verkligen en person, som beredt fångarnes utsläppande, men han har gifvit 300 rdr bko, och det var inte jag; hvilket uttryck Almgren ville sålunda förklara, att en person, som utlofvat 500 rdr bko för upptäckandet af anstiftarne till oroligheterna, varit den, som utverkat sig fångarnes frigifvande, men icke Almgren, som icke ens kommit till rådhuset förr än efter det fångarne redan blifvit utsläppta. Uppsyningsmannen Wahlgren hade ingenting annat att upplysa, än att han bland en af de oroliga folshoparne sett tilltalade förre handlanden Godhen, som då icke deltagit i något våld. Kryddkrambandlaren Almlöf, hos hvilken hr Almgren är boende, kunde icke lemna några upplysningar hvad tider Almgren under lördagen och söndagen gått bort eller kommit hem. Kl. 40 på aftonen hade vittnet stängt både bod och port, och sedermera icke hört den sednare hvarken öppnas eller tillslutas. Om söndagen hade vittnet varit borta, men vid sin hemkomst fått veta, att Almgren sökt vittnet på e. m. Uppsyningsmannen Hjort upplyste, att han och gevaldigern Hellström, lördagsaftonen kl. 9 mött Schoriz på Stadssmedjegatan, hvilken, så snart han bemärkt dem, ropat: Här är polis; den ska vi slå ibjäll För att undvika uppfyllandet af denna hotelse hade vittnet tagit flykten nedåt Urvädersgränd, men blifvit fasttagen af Schortz och flere honom åtföljande personer, af hvilka någon med en sten tildelat vittnet ett slag i bufvudet så att mössan falit af, med hvars förlust vittnet likväl lyckades att, genom häftigt springande utför gränden, undkon ma. Omkring kl. 41 på aftonen hade vittnet sett tilltalade Öbergsson, såväl vid Kastenbof, som på Gustaf Adolfs torg, skrika och föra oljud, dock utan att på annat sätt förgå sig. Söndagseftermiddagen, då villnet till Herrberts rakstuga transporterat 3:ne sårade, hvilka han påträffat i Urvädersgränd, hade han der funnit portarne stängda samt hört de innevarande neka att öppna, emedan skott blifvit sbjutne ditin, hvarföre vittnet begifvit sig till vaktbefälhafvaren för att erhålla militärbiträde till rakstugans skydd, och hade vittnet vid sin återkomst till rakstugan funnit skrädderiarbetaren Sundstedt derstädes, hvilken vittnet ansåg hafva uppfört sig våldsamt, då han nekat att uppgifva sitt namn. Öbergsson och Schortz bestredo helt och hållet sannfärdigheten af vittnets berättelse, hvarjemte Schortz bad att till vittnet få framställa den frågan, huruvida icke vittnet vid Schortz häktande sjelf medgifvit, att vittnet och Schortz å Stadsmedjegatan i största vänlighet samtalat med hvarandra. Härpå svarade vittnet, att som han förut känt Sehortz vilda lynne, hade ban föreslagit Hellström att närma sig Schortz med en vänlig begäran att erhålla en pris snus; dock hade, så snart vittnet väl hunnit fram till Schortz, denne då fällt den nyssnämnda hotelsen. Schortz fästade rättens uppmärksamhet på striIdigheten i Hellströms berättelse, som påstått att Schortz vid omnämnda tillfälle kommit springande uppför Storkyrkobrinken, och Hjo:ts, som pästått att han mött Schortz på Stadssmedjegatan, hvilket låter mycket osannolikt, då de påstått sig vara i hvarandras sällskap. Konstförvandten Lindström: aw ban em iördagsaftonen, då H. M. Konungen ridit ut till folket, sett Almgren utanför slottet gå fram till Konungen och till honom, efter hvad vittnet trott sig höra, framställt anhållan om fångarnes lösgifvande; att vittnet vid rådhushäktet varseblifvit Boberg, som stått helt nära vittnet, och hört honom högt ropa: Medborgare! lefve fribeten! Att vittnet kl. 42—4 ifrån trappan till apotbeket Kronan hört Almgren tilltala folket samt yttra, att det borde gå hem. Boberg likasom Almgren bestredo till alla delar vittnesmålet. Almgren erinrade, att detsamma vore så mycket mera oriktigt, som Almgren om aftonen Jicke ens sett Konungen, än mindre talat vid honom; hvarföre Almgren styrktes i den förmodan, att något misstag på person äfven här måtte ega rum. Viltnet svarade i anledning häraf, att det så mycket säkrare igenkänt Almgren och kunnat iaktItaga hans förehafvanden, som vitlnet emellan sig loch Almgren endast baft Konungens häst, och till loch med observerat, att Almgren under samtalet klappat Konungen på benet. (Forts.)