öfverbefälet var anförtrodt åt m:r de Courtrais; verkställande utskottet yttrar till och med sjel, att befäl saknats; att det icke fanns någon tillräck lig samverkan. Men om så förhöll sig, hvems är felet? Hvem har verkställande utskottet att anklaga derför? Det återstod för verkställande utskottet att — vi begagna dess egna ord — påkalla en omtänksam, verksam, hängifven vaksamhet hos den embetsman, som stod i spetsen för polisprefekturen, och som ensam, eller nära nog ensam, kunde på ett tjenligt sätt motsvara denna sambhällsford:an. Tilläggom, att verkställande utskottet kunde — för alt åter begagna dess egna ord — finna ytterligare ett lefvyande bistånd hos de bjelptroppar, som blifvit inrättade, icke till upplopp, utan för ordningens upprätthållande, under namn af Monhd tagnards, Garde republicaine och Garde Lyonnais.! — Äfven detta sednare behof sku!le således kunnat uppfyllas. När man förnimmer denna tillförsigt, blic man förvirrad vid tankan på hvad som tilldrog sig hos prolisprefekturen, och som icke kunde vara verkställande utskottet okändt; ty dess ledamöter hafva förklarat att de icke voro säkra på mr Caussidiere — att det icke fanns någon polis. Polisprefektens frånvaro i konseljen den 14 Moj, dit han blifvit kallad, hade öfverraskat verkställande utskottet. Det oaktadt lemnar det mr Caussidiere qvar i spetsen för prefekturen och åtnöjer sig med att! kalla honom på nytt till följande dagens konselj; men han kommer icke heller då, utan låter säga sig vara sjuk; han erbjuder sig likväl att låta bära sig till Luxembourgska palatset, om man så fordrar. Utskottet yrkar icke derpå, och tyckes nöja sig med svaret som skett. Att äga kännedom, fullständig kännedom om den tilltänkta rörelsen, är hvad det framförallt begär. En god önskan, utan tvifvel, men blottad på all förmåga. På morgonen den 435 hade ännu ingen berättelse irgått till inrikesministern. Det var ledsamt — yttrar utskottet — men innebär i sig sjelft ingenting ovanligt; utskottet skickade sjelft några ordonnansofficerare till de misstänkta trakterna. — Slutligen anlände rapporter, det säges icke hvarifrån; man läser i dem blott, att upproriska tal blifvit hållna och att nägra personer haft vapen under kläderna. Hela denna dag alltså, likasom den föregående inga personliga meddelanden emellan styrelsen och polisprefekten. Annu mer: inrikesministern hade icke en enda gång, sedan sitt tillträde, sett denne embetsman, sin omedelbare underlydande. I en af denne ministers rapporter träffar man, angående ifrågavarande angelägenhet, blott dessa ord: Mr Caussiditre är ense med oss om, att i första ögonblicket häkta Sobrier. Blanqui är kringränd., Och några ögonblick d-refter berättade en af polisprefektens ordonnanser, på hans vägnar, att manifestationen anfördes af personer, för hvilka han kunde svara som för sig sjelf. Men om han svarade för rörelsens anförare, så kände han dem väl? Kunde han då vara okunnig om, att Sobrier var den förnämste ibland dem? Imedlertid har ban förklarat, att då han dagen före den 45 hade ett samtal med Sobrier, nämndes icke om den rörelse, som förbereddes. Ingen misstänkte atthan var invecklad deri; jag ansåg honom på ganska hederliga vägar; jag gjorde några anmärkningar angående hans tidning; han förde phela verlden bakom Jjuset, Lamartine, mig och så många andra.n Bestormad af frågor — och sedan vi vederlagt. honom med en bilj-tt ifrån Sobrier, hvari det heter: Befiia mig, såsom du lofvat i går! — svarade han: Jag visste, att han ville ställa till en manifestation, men jag trodde den icke åsyfta lugnets störande.n Han visste således om manifestationen: visste att Sobrier skulle deltaga deri; Sobrier besöker honom; han frågar honom icke härom , förvissar sig ej om hans afsigter, — och ändå svarar han för Sobrier som för sig sjelf, hos Verkställande Utskottet! Det är beständigt en gränslös oreda i yttranden. I tribunen sade han, den 46 Maj: Jag bar giort phvad jag förmått, jag har förekommit att manifepstationen icke skedde i vapen; jag har undvikit att mellankomma, derföre att när massorna vilja, skulle ett förbud vara otillräckligt. Hvad vill det säga: Jag har undvikit att mellankomma ; ett förbud skulle vara otillräckligt ? Hvem upptäcker icke häruti önskningen att icke stöta sig med upproret? Fastän manifestationen sålunda nalkats yttersta gränsen intill brottslighet och der besegrats, nämner han den ändå icke med sitt rätta namn — har ej något öppet klander att yttra deremot, hvarken inom nationalförsamligen, der han kallar den blott en åtgärd (une demarche,), ej heller i sin afskedskungörelse, der han inskränker sig till yttrandet: IHändelserna den 45 Maj äro bekantav. Efter Sobriers uppenbara beteende den 45 Maj, efter hans tillställningar förut, hvarom polisprefekten icke kunde vara okunnig, betänker sig denne icke att dagen derpå, den is. i tribunen på god tro tala om Sobrier. g Denne embetsman, som skulle ansvara för nationalförsamlingens säkerhet: hvilken tanka hyste ban om värdigheten hos den statsmakt, hvaraf han är ledamot? Röjde sig ej hans tanka hel och hållen i det upplopp, som det tillkommit honom att station. tvillbakabålla ? Lyssnen ännu en gång till hans ord den 46 Maj: Denna manifestation var mig så mycket mera nvidrig, som församlingen skulle i går halva sysselsatt sig med den polska frågan, och man borde låtit henne handla efter sin öfvertygelse, och om hon icke handlat, då måtte hon fått uppbära klander derför i tidningarne, eller genom en manifeHade jag kunnat komma hit i går, som i dag, skulle jag helt enkelt stadnat i trappan; jag skulle bedt en deputation af representanterna att stiga dit ned till mig, jag skulle talat med Iolket, och sagt åt dess talmän: ni må inträda under hägnet af representanternas okränkbarhet; men ni, folkflockar, stadnen der ni stå, rören er nicke ur stället: edra talmän, dem nationaiförsamiingen skall höra, kunna framställa sina andraganden. oo . . . Månne det brottsliga i manifestationsteorien, månne lfaktiorstvånget emot nationalförsamlingen, våldförandet af dess församlingsrum, — månne cj allt detta träffas i polisprofektens ord? Allt i mv Caussidieres uppförande, som står i semmanhang med denna bediöfliga dags tilldragelser, bär samma prägel. Mr Yon, utnämrd af ordförande till kommissalrie för nationalförsamlingens polis, får den 44 Maj en kontraorder af polisprefekten, som ville öf.erlåta befattningen åt en annan; inrikesministern nödgades mellankomma och tillsäga mr Yon att han ägde att årdyda ordförandens beföllningar. Den 13 kl nÅ mMmMorgANen När Mr Van Ins4all fa Lr oc Det infordrar berättelser om hvadl.