Ullalle — FF UfELUSLUCF Olah LTU UCDLaNU UL UK Jersättningssumma vara bäst. — Rulberg tillade, att då upplyst blifvit, att lagmannen öfver Skåne och Blekinge vore död, torde det blifva öfverflödigt att gifva honom 2400 rdr; häri låge en ny anledTning till återremiss. — Diskussionen var slut, och efter anställd votering blef utlåtandet bifallet med 53 röster emot 15. Rulberg, Ola Månsson, Öbom och Jöns Jönsson reserverade sig. Härefter förekom Lagutskottets utlåtande MM 39, i anledning af återremiss å betänkandet J4 53, angående ansvar för civileller militärmyndighets missbruk af dess makt. — Sahlström! erinrade, att haa förut väckt förslag om en ansvarsparagraf för missbruk af vapen, men han vore numera öfvertygad, att i det nya kriminallagförslaget funnes en tillräcklig ansvarsbestämmelse, hvarföre han inom utskottet afstått från vidare påståenden. — Bengt Gudmundsson hade gjort den anmärkning, att man borde vänta till dess Rikets Ständer hunnit pröfva nämnde bestämmelse i kriminallagförslaget. Sådant har man dock ej sett och det närvarande obestämda står qvar. Om de tre stånden ville bifalla nu ifrågavarande förslag, hvarigenom oskyldige kunna kastas i fängelse eller ovarsamt behaudlas af öfvermodiga embetsmän, målte det blifva deras ära. Talaren skulle aldrig bifalla. — Många instämde. — Johan Johansson från Öreb:o län yrkade afslag i, följande skriftliga anförande: När den nu ifrågavarande lagen förekom till öfverläggning inom Lagutskouet, insåg jag nogsamt fruktlösheten af alla bemödanden att söka afböja densamma. Jag åtnöjde mig då att förena mig il! ståndsbrodren Sahlströms reservation, för alt åtminstone få något ansvar stadgadt mot den, som alltör påtagligt missbrukade styrkans rätt. Icke ens denna önskan kunde vinnas. Jag inser då för: Bondeståndet intet annat återstå, än att afslå hela, lagen, öfverlemnande åt medstånden att på sitt ansvar, inför samtid och efterverld, i detta, som i så många andra, fall förfara så, som de tycka sig inför dem kunna försvara. För mig återstår endast att inför mina ståndsbröder redogöra för de åsigter, hvilka föranleda mig att tillstyrka ett sådant afslag. De utgå från den sorgliga betraktelsen öfver de skäl, som någonsin kunnat föranleda en sådan lags uppkomst. Dessa mäste vara öfvertygelsea om de missförhållanden, hvaraf samhället lider, och den känsla, som dess styresmän ej kunna för sig sjelfva fördölja, att det är deras misstag, deras pligtförsummelser, som alstrat och utbildat! dessa missförhållanden. Hade det ej så varit, hade styrelsen alltid uppfyllt sina åligganden, hade hon alltid gifvit akt på folkets röst — eller om detta är för mycket begärdt, om man med afseende å den menskliga o-) fullkomligheten bör så vida nedsätta sina fordrin-, gar, att man endast säger: hade styrelsen i allmänhet visat god vilja, aktning för folkets rätt, allvarlig afsigt att gå dess önskningar till mötes och att, i mån af sina insigter, befordra dess bästa, så. hade hon aldrig beböft förutsätta, att folket skulle; emot henne uppträda i afsigt alt-med våld öfverändakasta den bestående ordningen, och att hon; till dess försvar skulle nödgas påkalla den väpnade: styrkans biträde och medborgerligt blod flyta för medborgares händer. Jag förstår ganska väl att förvillelser och missförstånd kunna uppkomma hos, någon del af folket, eller hos någon särskild klass eller korporation, rörande vidden af dess rättighe-, ter och åligganden, nyttan och ändamälsenligheten. af en stiftad lag eller vidtagen allmän åtgärd. Detta missförstånd, måhända begagnadt och underblåst af enskilda passioner, eller någon iilasinnad uppvigglare, kan förmå en mindre hop till några utbrott, dem ögonblickets yra ingifver, ehuru icke ursäktar; lagstridiga handlingar kunna dervid af hopen begås och möjligen något mindre öfvervåld föröfvas; men är sambhällstillståndet i allmänhe: godt oca pluraliteten af samhällets medlemmar belåtne med sin ställning, så är det ej tänkbart, att detta missnöje skulle kunna urarta till så vådliga och vidtutseende företag, att icke den vanliga ord-. ningsmakten skulle vara tillräcklig att äfven här motsvara sin bestämmelse, utan att militärstyrkan behöfver ryckas från sin, som är landets försvar mot utländska fiender, för att användas mot egna landsmän. Jag föreställer mig en styrelse, stark i medvetandet af sina goda afsigter, sin rena karakter, sina upphöjda begrepp om egen pligt och nationens rätt; jag anser det alldeles otänkbart, att hon skulle vilja sänka sig ända derhän, att med blod befläcka ett blad i sin historia, med blod: gjutet för att försona ett obetänksamt ord eller straffa en barnslig kitslighet, på sin höjd förtjent af hennes ömkan och förakt. Hon vet, att ett menniskolif, en gäng uppoffradt, ej kan återköpas, att med det tusende goda och ädla frön kunna gå förlorade, som eljest måhända skulle blomstrat och burit frukt till samtids och efterverlds båtnad. Hon öfverlemnar ej åt lättsinnet och öfverdådet makten att, för tillfredsställandet af en nyck, för hämd på en liden eller förment oörrätt, eller till! följd af egen farhåga, uppoffra medmenniskors lif. Hon önskar, med ett ord, icke en sådan lagstiftning som den nu ifrågaställda. Jag gör af det här sagda ingen tillämpning. Jag anhåller endast, att den, som vill göra en sådan, måtte återföra tankan på de mänga brister, hvaraf vårt samhälle lider, hvaröfver vi klagat, och hvilkas afhjelpande vi begärt; på de förbättringar af alla slag, som blifvit yrkade, men af medständer och regering förkastade; på de lättnader i folkets bördor, som fordrats, och hvilka fordringar man besvarat genom dess belastande med nya. I fall allt detta icke varit, om, vid våra riksdagar, icke; regerings och medständers afsigter oeh önskningar blifvit de rådande, utan ett välvilligt öra lemnats åt Bondeståndets, tror man att det nu skulle behöfvas åt regeringen begära rättigheten att utgjuta blod till sitt försvar, till thronens stöd och den vacklande samhällsordningens upprätthållande ännu någon tid? Tror man, om regering och embetsmän alltid ihågkomma, att de äro till för folket, icke folket för dem, att man då skulle behöfva såsom sista tillflygten anlita den väpnade styrkan? Den ifrågavarande upprorslagen står således i det närmaste sammanhang med hela vårt närvaTrande samhällsskick, och då man ansett henne behöflig, då man gifver henne gällande kraft, har man i sjelfva verket uttalat en praktisk kritik öfIver vårt nuvarande statsskick. Det är ofta sagt, latt ett folks lagar utgöra dess historia, emedan de skildra dess belägenhet, dess seder och graden af dess upplysning. Denna upprorslag skrifver då svenska folkets historia i medlet af nittonde seklet. Jag yrkar afslag ä den ifrågavarande lagen., Såväl det förra som det förnyade utlåtandet afslogos. fjugdnen—tconin—————MAJOCH JUNI-UPPROREN 1 PARIS. Efter den officiella undersöknings-kommitteens berättelse. (Forts. från gårdagsbl). 3. Den 45 Moj. Klubbarnes klubb, under Sobriers styrelse och oM an nick arättighotarnas kluhhn under Villains led