Uppsyningsmannen Frid, att han om lördagseftermiddagen före kl. 8 sett, att Lenholm å Brunkebergstorg kommit i spetsen för en mängd folk till hvilka han ropat: Hurra nu, gossar; raskt åt Storkyrkobrinken, hyarefier alla tågat åt staden till; att Frid, som då följt efter, och omkring kl. 8 anländt till brinken, derstädes något högre upp i brinken än hr von Hartinansdorff är boende hört en röst yttra: haf aktving för herrskapet Smerling, som bor i andra våningen: men gå på för örigt Då vittnet, för att söka upptäcka hvem talaren vore, npärmat sig den folkbop, till hvilken talet varit ställdt, hade en person, som vittnet igenkänt uti bokhållaren Almgren, yttrat till folket: haf aktning för herrskapet Smerling, som bor i andra väningen, och tyckte vittnet att Almgrens röst dervid haft likbet med den stämma, som uttalat föregående uppmaningen, utan att vittnet kunde bestämdt säga om det varit densamma; att sedan stenkastningen en stund fortgått och några derefter med en dörr eller iucka försökt att spränga porten till nämnde hus, hade vittnet skyndat dit och sökt hindra deras förehafvande, dervid vittnet bland väldsverkarne igenkänt tilltalade Schortz, men icke kunnat göra några vidare iakttagelser, emedan vittnet genast blifvit kullkastad på gatan och slagen, intill dess vittnet, genom uppgiften att vittnet vore grossh handlaren Smerlings betjent, derigenom lyckats undgå vidare misshandling. Lenholm förkla ade i anledning häraf, att Frids uppgift, rörande det yttrande Lenholm skulle hafva fällt å Brunkebergstorg, vore fullkomligt sanningslöst; hvarjemte, på Almgrens till vittnet framställda fråga, huruvida det sett Almgren vara den, som vid det sednare omvittnade tillfället talat, blifvit med ett bestämdt ja besvarad, Almgren jemväl bestred vittnesmålet i hvad det honom rörde. Uppsyningsmannen Lindal, att han, som noga känner bankobokhållaren Almgren, om lördagsaftonen omkring kl. 40 hört, att Almgren till en folksamåling, som hurrat och fört o!jud yttrat: Hyem är det ni burrar för? Ar det för Hartmahnsdorff, så hurra utaf tusan djeflar! hvarj mte vittnet, som i öfrigt icke hade sig något bekant angående oroligheterna, endast ville tillägga, att han om sönNn —J OO fa CE dagsmorgonen kl. 6 vid Funkens gränd mött en person, som varit klädd alldeles lika med Almgren den föregående aftonen, eller i blå kappa med skinnkrage, och äfven till utseendet så fullkomligt liknat honom, att han till och med saknade det venstra ögat; men att vittnet i anledning af det förhållandet, att Almgren upplyst vittnet derom, htt här i staden skulle finnas en person, som egde samma utseende med Almgren, icke vå gade taga på den aflagda eden, huruvida han nyssnämnde söndagsmorgon sett Almgren eller någon annan. Uppå aktors begäran blefvo härefter framställda följande frågor till vittnet: Om Almgren uppsökt vittnet för att öfvertyga det om dess misstag i afseende å hans person? Hvarå vittnet svarade, att Almgren händelsevis träffat vittnet, och då fästat dess uppmärksamhet på det nu omnämnda förhållandet. — Till Almgren: Om han kunde uppgifva den person, hvilken skulle ega den omförmälda llikbeten med honom? Almgren svarade härå, att han icke kände, men väl hört omtalas, att förhållandet vore sådant, som han för vittnet omnämnt; hva-jzmte Almgren särskildt förklarade, att ehuru det af Lindal omvittnade uttryck icke kunde innebira någonting för Almgrens sak menligt, funne han sig likväl föranlåten att sinningen likmätigti bestrida, det han fällt ett sådant uttryck; och ville Almgren dåessutom fästa rättens uppmärksamhet på det osannolika deruti, att vittnet Lindal, som sagt sig om natten, under det då rådande mörkret, med Ifullkomlig säkerhet hafva igenkänt Almgren, derT emot icke kunnat om morgonen vid fuil dager med Isamma bestämdhet göra iakttegelser rörande Alm grens person. I Uppsyningsmannen Ericsson: att ban om lördagsIsådant skall kunna bända i vårt land; men imedHertid få vi lida för den f.hund — eller I. .hund — I Hartmansdorff (vittret kunde icke med säkerhet lerinra sig, om ordet f. hund eller l..hund) anI vändes); men talet hade på de omkringstående gjort olika intryck, enär några viset sig benägna att gilla hans föredrag, men andra deremot hotat bonom för I detsamma. I öfrigt hade vittnet, rörande Almgrens förhållande under samma afton, anmärkt, att sedan han, Ji anledning af folkets visade benägenhet att taga flykten, då ngra skott blifvit afllossade i öfra delen af brinken, till de flyende yttrat: Hyad gossar, ä ni vädda? hade han ändock någon stund sednare till kapten Rosenblad och löjtnant Ridderstolpe haft utlåtelser, som häntydt derpä, att han skulle sökt lugna folket och förhindra våldsamheter ifrån dess sida. påföljande dagen bade vittnet, då hr polismästa-Iren Bergmans fönster inslogos, sett Schortz komma -I häftigt springande utföre Lilla Wattugränden åt I Drottninggatan till, men icke sett hvilka som förlöfvade våldet. . På hr Almgrens begäran ti!lrågades vitinet, em den plats Almgren haft då han yttrat sig rörande hr von Hartmansdorff, och svarade vittnet härad att Almgren stått midt emot den af Tjider förut i brinken förhyrda snusbod. )) Almgren bestred härefter det han skulle utlåtit sig på sätt vittnet berätat, och vore han derpå så S poor NM SE TT mycket säkrare, som han icke skulle tillåtit sig att offentligen fälla sädana uttryck om hr presidenten von Hartmansdorff, hvilken, i egenskap af fullmäktig i Rikets Stind-rs bank, och sålunda Almgrens förman, egde lika många och rättmätiga an-Ispråk på Almgrens aktning, som utvägar att, i händelse kan derutinnan bruste, på Almgrens framtida berordran inom Banken utöfva ett ganska menligt inflytande. Uppsyningsmannen Möller: att han lördagsaftonea omkring kl. 7 sett Lenholm uppehålla sig i Storkyrkobrinken, äfvensom att han någon stund eldereftervarseblifvit Almgren midt emot det hus, ,Ider br von Ha:tmansdorff bodde, då Almgren upp g) höjt armarne och repat till dem, som kastat stealnar: Bravo gossar! hurra!, hvarefiet A!mgren, n n von I mos HM som vid tillfället synts något rusig, gått ned till Riddarhustorget, der ban samtalst med stadsfiskalen de Berg, men sedan återvändt till Storkyrko-Ibrinken, der han till folket ånyo upprepat samma uttryck som förut. . . ; el Hr Almgren anmärkte den skiljaktighet i uppti gift på tiden, som förefanns emellan Möllers och de flesta andra polisbetjenters berättelser inför öfL. verståthållareembetet och hos kämnersrätten, samt elbestred dessutom; att nägot afseende måtte fästas Ilpå Möllers berättelse, såsom varande efter Almselgrens förmodan grundad på något misstag. Angående denna-anmärkning erinrade aktor, att elsom de tilldragelser; öfver hvilka poiisbetjenternas sI hörande såsom viltnen nu blifvit päfordradt, egt dlrum redan för en lång.e tid sedan, och säledes dnågot misstag uti mindre väsendtliga omständighealter lätteligen kunde inträffa, något afseende dervid ),licke borde fästas. laftonen kl. 9—,44 hade hört hr Almgren bålla Ital til de å Riddarhustorget samlade folkhopar och Idervid bland arnat yttrat: Det är förskräckligt, atti MM I f K mA sm Am a Am mA DR me 0 — mV FR