den Kongl. proposiuonen och aldelningens torslag; och i samma mening yftrade sig biskop Hedråen, doktorerna Björkman, Broman och Wallin; professor H. G. Lindgren biträdde deras åsigt, men föreslog i afse-.nde på utskrifringspenningarnes disposition, i enligh:t med afd., att de måtte lemnas till Kongl, Msj:t, för ati till sjöförsvaret användas. Prosten T:aneus hade reserverat sig emot utskottens beslut angående utskrifningspenningarne, men ingick derpå fer öfrigt. . Med 235 röster mot 41 antogs herr v. Troils, i öfverensstämmelse med afdelningens förslag, agifna reservation. Derefter förckom fattigvårdsbetänkandet. Det skulle först diskuteras i allmänhet; och härvid satte prosten Forssell i fråga om det nu vore rådligt att företaga någon förändring i fattigvårdsstadgan.. Verkan af den nya förordningen hade ännu icke hunnit visa sig, en tillförlivlig opinion ej ännu utbildats. Talaren fästade sig i synnerhet dervid att kyrkoherden icke skulle blifva sjelfskrifven ordförande i fattigvårdsstyrelsen; det skulle nog visa sig om presten kunde umbäras; de facto eger han besväret, ty till bonom komma alla fattiga, han skall hjelpa alla, o. s. v. Några af de föreslagna förän d:ingarne vore visserligen ej farliga, men kunde gerna ans:å. Doktor Björkman instämde af flera skäl i den förre talarens yrkande om afslsg på betänkandet; föreslog att kassaförvaltningen måtte tillhöra pastor med biträde af kyrkovärdarne. Doktor B:oman yttrade sig ogillanda om den nya författningen; den vore i mycket ej stödd hvarken på förouft eller kännedom af landets förhållanden. Det vore helsosamt att ingifva, icke fruktan, men varsamhet vid förandringars införande (och denna varsamhet skulle väckas genom till återgång ledande andringar i de nymodiga författningarne, tycktes hr doktorn mena). Doktor Sandberg, med hvilken flera instämde, ansåg ingen förändring i fattigvårdsstadgan för nirvarande lämplig. I afseende på prestens befogenhet att så i spetsen för fattigvården, fann talaren den mindre nu, sedan fattigvården taeit en så betydlig atsträckning; paster borde ej beklaga sig att han slipper sitta emellan för missnöjet sf församlingen, som skall betala så mycket, och af de fattiga, som få så litet. Den föreslagna ändringen af 3 2 mom., hvarigenom kyrkoherde skulle kunna väljas till ordförande i fattigvårdsstyrelsen, föredrogs nu Doktor Broman yrkade att kyrkoherden, i kraft af sitt embete, skulle vara ordförande; lektor Wallman hade just motionerat detta; det går aldrig för sig annars; fat:igvården är en vigtig del af den praktiska kristendomen, presten kan icke undandraga sig att hålla hand deröfver. Prosten Traneus deremot ville med sjelfva kyrkolagen visa att kyrkoherden icke vore befogad till ordförandeskapet; man borde för öfrigt icke pätruga sig,. Redan apostlarne begärde end:ledigsnde från fatigvårdsbestyret och avt det måtte uppdragas åt särskilda kommiltcer. Förhållandet kan så vara på sina ställen, att församlingarne ej utan ledning af kyrkoherden kunna sköa sina fettigvårdsangelägenheter; men åtminstone är det icke så i Bohus län. Är fattigvården väl organiserad, så kan gerna en bonde vara ordförende i fattigvårdsstyrelsen; och är förhällandet annars godt, icke lider prcsten förödmjukelse af att blott vara ledamot. Prosten O-terman bifölt paragrafen, men ansåg, såsom d:r Annerstedt i en reservation yitrat, tillägget att kyrkoherden kan väljas till ordförande i fattigvårdsstyrelsen, olämplig. (Skall ordförandeskapet — heter det i reservationen — icke vara en gifven embetspligt, utan elt frit lemsadt förtroende, så är hvarje påpekande hvart cetta kan vända sig en inkonseqvens). Prosten Odelberg upplyste att frågan Om kyrkoherdens sjelfskrifna ordförandeskap mött så starkt motstånd i utskottet, a.t man miste uppgifva allt hopp om återgång till det gam!a, ban hade för sin del isgenting emot om man kunde vinna det halfva för det hela, och biträdde således doktor Bromars yrkande: kyrkoherde vare ordförande... Biskop Nibelius ansåg det ligga i-kyrkolagens anda om icke i dess bokstaf. att kyrkoherde skall vara fautigvårdssyrelsens ordförande, och yrkade det, ej för det ordförandeskapet vore kyrkoherdens rättighet, men derföre att det vore hans pligt, Doktor Laurenius armärkte att sjelfva grannlagenheten förbjuder pastorerna att vindicera ea sådan rätt; om alla andra anse os: öfverflödiga, böra vi ej envist hålla oss fast, Biskop Hedren ville gerna hafva in tämt med sin ovirda väm doktor Broman, men hans förslag skulle af opinionen tydas såsom begär till maktfullkomligh t och inflytande, hvarför man beskylter värt stånd; herr biskopen ansåg således bäst att afvakta den tid, då opinionen kommer till den öfvertygelse att en återgång till det gamla är bäst. (Eja vore vi der!) Detta var ock biskop Holmströms tanka. Prostarno Carlander, Melander, Tellbom och Schram hade på olika grunder talat för afslag. Vid votering afslogs paregrafen med 292 röster mot 11. Minoriteten varerade för d.n af d:r Broman föreslagna redakticn. Emot 4 hade prosten Osterman en anmärkning; den rörde föräldrars och -barns förbindelse att bidraga till hvarandras underbåll. Hr Vv. Hohenbausens reservation att ett stadgande härom bort i 1 6 intagas, blef efter någon öfverläggning antagen genom votering (45 röster mot 153). . Utskottets förslag till 7, att om någon genom lättja eller liknöjdhet förorsakar -att hustru eller barn falla fattigvården till last, fattigvårdsstyrelsen skulle ega rättighet att derföre erhålla ersättning af sådan persons tillgångar, blef med 49 röster mot 10 antaget. Någon diskussion föregick ej. Vid nästa S frågade herr erkebiskopen: skall äfven denna gå på auktion? Blandade ja och nej hördes. Paragrafen ansågs biallen. 10 bifölls. 14, 15, 46 och 47 S9, innehållande bestämmelser om ioflyutning och mantalsskrifniog inom fattigvårdssamhällena, behandlades i et sammanhang: Utstottet hade, efter hvad prosten Odelberg upplyste, ordagrannt afskiifvit dessa paragrafer efter rikets ständers underdåniga hemställan vid 4840—41 års riksdag; de åsyftade ett väl beböfligt veto mot obchörisa inflyttningar, och att i någon mån hindra kringstrykande. P osten Tellbom, komminister Janzon och prosten Euren talade för bifall. Prostarne Osterman och Berg yrkade afslag å dessa kärlekslösa, bestämmelser. Prosten Forssell) vid. blef sitt forsta yrkande om afslag på alltsammans; ban ville ej att högvördiga ståndet skulle göra sig skyldigt till den oro som går genom tiden, genom att i dag besluta och i morgon rifva sönder,. Prosten Carlander uppträdde med värma emot några härda ord i komminister Janzons anförande; i ett föregående plenum bade talats om att icke inkräkta på den fattiges rät. — komminister JanZ0ns Ord — måtte man nu vidhålla denna grundsats! Talaren förstod oj den kristliga kärlek, som vil .PCernera sig, emot de fattiga. Komminisier Janzon svarade, att han icke ment någon annan Cernering, än den i de ifrågavarande paragraferna föreslagna; den kärlek, som S3 mycket omtalas, är icke en kristlig kärlek, utan en allmännelig, hvilken kunde liknas vid kärleken til enallznänning, der hvar och en Vill släppa på beten. at.14 OM föster mat 40 antag ståndet de Nva na.