fr MAJOCH JUNI-UPPROREN I PARIS: Efter den officiella undersöknings-kommitteens berättelse. Det var i nationalförsamlingen den 3 Augusti, som denna berättelse föredrogs. Sedan nationalförsamlingens ordförande erinrat, att denna föredragniog stod på dagordningen, tillade han, att den berättelse, som skulle uppläsas, egde den största vigt, hvarföre ordföranden uppmanade. församlingen till ostörd uppmärksamhet. Kommitlgen bade valt en af sina ledamöter, M. Bauchard, till föredragande, och han uppläste nu berättelsen. Den börjades, som följer : ,Medborgare representanter! J hafven anförtrott oss den vigtiga befattningen, att anställa undersökning? angående: anfallet den 45 Maj och upproret den 23 Juni. Vi anse nyttigt, att erinra om förloppet af. det sammanträde inom nationalförsamlivgen, då beslutet om kommitteen fattades. Efter ordförandens förslag, beslöt vationalförsamlingen att dess egna utskott skulle inom sig utnämna en kommitte af 15 ledamöter, hvilka egde att genom vittnesförhör och genom alla andra medel, som de funno nyttiga och nödvändiga, efterforska orsakerna till det uppror, som i tre dagar nedblodat Paris, och uppdaga de facta, som stå i förhållande antingen till upprorets förberedelse, eller till dess utförande; samt likaså undersöka allt hvad som står i förhållande till anfallet emot nationalförsamlingen den 435 Maj. Slatligen skulle kommittåen inberätta till nationalförsamlingen, huru undersökningen utfallit. Sålunda är den undersökning, som man ålagt oss, en politisk, men icke juridisk. Vi halve derföre väl sökt biträde hos lagskipande makten, för att ytterligare skoffa oss upplysningar; men i stället för hennes myndighet hafva vi satt vår: vi hafva stadnat så ofta som det förefallit oss att vi nalkats gränsen emellan den politiska och parlamentariska åtgärd, som blifvit oss anförirodd, och domaremaktens omInnan vi gå videre, tro vi oss böra noggrannt karakterisera de två föremålen för vår andersökning. Hvar och en bland de stora brytvingar, sem utmärkte den första franska 1ievolutionen, var antivgen förebådad, eller blef efteråt förklarad genom djerft motstånd emot folkviljan inom landet, gevom anfall af utländningar, eller genom någon af de stora politiska frågor, som angå ett folks, eller stundom hela mensklighetens öde. . . De tilltag, som äro föremål för närvarande undersökning, hafva deremot den egenheten, att det brottsliga i deras anläggning och de förbatliga medlen för deras utförande endast kunna jemföras med den fallkomliga bristen på anledningar, till och med på förevändningar; verldshistorien eger icke något exempel på så omotiverade orolighetsförsök.; Nationelförsamlingen var sorgfälligt utnärend genom hela nationens väljande röster; den betraktades enbälligt såsom ett medel till landets räddning; man beräknade ängsligt, huru många dagar som skulle förflyta mellan valens fulländning och de valdes sammanträde. Ingen medborgares valrätt hade blifvit hestridd; valfriheten hade blifvit utsträckt till sina yttersta gränser, folkets sjelfherrskaremakt till sina sista slutföljder ; man tyckles icke böra befara bvarken stridigheter eller hvälfningar, då hela nationen var representerad, och alla förevändningar mot nationalförsamlingens sammansättning och behörighet sålunda saknades... Nationalförsamlingen hade genom enhällig acklamation förkunnat republiken, Utan hänseende til annat än de tjenster, som den provisoriska styrelsen gjort det allmänna, förklarade nationalförsamlingen lika enbälligt, att denna styrelsegjort sig väl förtjent af fåderneslandet. Nationalförsamlingen gick ännu längre. Oaktadt behofvet af enhällighet hos den verkställande maktens representanter, oaktadt medvetandet om den förlägenbet och de faror, hvarmed söndringen inom styrelsen hotade, lyssnade nationalförsamlingen blott till försoningens rådslag, ville undvika minsta skymt till reaktion emot det förflutna, och hade derföre