-I des påstått, samtalat med Rahme; hvilket förbålr sllande Rahmeå likväl förkarade sig icke ihågkomt ma). ; ; ; : Lärlingen Rundman, att han, eter af glasmästa--Iren Boberg väckt förslag, att lördagsaftonen gå till:; :Istaden för att äse de derstädes förmodadefolksarh.Ilingarna, omkring kl. 9 i sällskap med Boberg och ellärlingen Sandberg (hvilken är i kondition hos Bos -Iberg och äfven arresterad) gått först till Brunkes tibergstorg, der likväl allt varit tyst och stilla, samt: I vidare till Storkyrkobrinken, der er mängd folk -l varit samladt, utan att likväl då förebafva några s våldsamheter. Efter att hafva uppehållit sig der en : -Itimma, hade alla tre begifvit sig åt Kastenhof, der 3 Jen annan folkhop kastat stenar emot husets fönster och ena port, och hade då Boberg och Sandberg på sådant sätt dei deltagit, att Böberg 2:ne gånger och Satdberg åtminstone en gång kastat stenar emot huset. Uppå derefter gifven uppmaning af någon, som: vittnet väl sett, men icke kände, hade en del af folkhopen begifvit sig till Landskanslet, der äfven Jen del af fönstren blifvit med stenar inslagne och hvarest Boberg äfven kastat en sten, hvilken vittnet icke sett honom upptaga, men vore säker på ätt han icke medfört ifrån Kastenhof. Vidare hade : I vittnet åtföljt folkmassan till Clara Södra Kyrkogata, hvarest fönstren inslogos i det hus, der delij gencekontoret är beläget; uti hvilket våld hvarken I Boberg eller Sandberg deltogo, utan hade Boberg härunder samtalat med bokhällaren Rahmå, under TIhvilket samtal vittnet hört någon af dem yttra: Det är en galthskap att slå ut fönstren, han bor ju ej der, hvilket åtskilliga bland folkhopen äfven yttrat, och hvarmed vittnet trodde att man åsyftat landshöfdingen grefve Horn. son Folket hade derefter begifvit sig till Drottninggatan, i afsigt alt inslå fönstren hos hr erkebiskopen; men då de saknat kännedom om hans bostad; hade något dröjsmål egt rum, till dess tvenne väl: klädda berrar gifvit dem anvisning på huset, då stenkastning genast börjat. Slutligen hade hopen begifvit sig till Blasieholmen, der äfven stenkastning föröfvats, och deri jeriväl Boberg och Sandberg deltagit, genom att Kasta en sten hvardera; hvarefter vittnet sedermera, i sällskap med de begge tilltalade, återvändt hem. Boberg förnekade Rundmans påstående detom, att han skulle kastat sten vid Landskansliet Och vid Blasieholmen; hvaremot lärlingen Sandberg fortfor att i allo bestrida, det han på något sätt deltagit uti de af Rundman omförmälda våldsamheter. Uppå allmänna åklagarens begäran, blefvo härefter. till vittnet. Rundman framstälde följande frågor: Om vittnet kände anledningen till Bobergs och Sandbergs deltagande uti våldsamheterna? — Härå lemnade vittnet. det svar, att då de icke derom fällt: något yttrande, saknade vittnet all kännedom härom, Om ej något samtal egt rum med främmande personer utanför det så kallade Schulzenheimska huset på Blasieholmen? — I afseende härå hade viltnet sig ingenting annat bekant, än att då flere vid. tillfället,.synts benägne a:t kasta stenar emot nyssnämnde bus, hade några personer, hvilka viltnet icke igenkänt, förhindrat sådant medelst tillkännagifvande, som. orden fallit, här är det ickep. Om, vittnet kände den, åt hvilken Boberg lemnat sin näsduk att begagna till förband? — Vittnet egde derom ingen annan kännedom, än att det varit en lång, bättre klädd person, med hvilken -en : högre militär, .som om natten ridit en hvit häst,, äfven samtalat; Om vittnet sett: Södergren bland de i våldet å: Blasieholmen deltagande? — Vittnet svarade härå nejD. — Som de till detta förhör inkallade vittnen nu . voro hörda, anhöllo ånyo glasmästaren Boberg, gesällerna. Öbergsson, Ljungströmer, Engström och Kjellman, samt lärlingarne Södergren och Sandberg, att emot borgen blifva på fri fot stälde, hvilken begäran allmänna äklagaren bestred, i anseende: till hvad emot dem under vittnesförhören förekommit, utom: hvad angick gesällen Ljungströmer, emot hvars, frigifnande, i anseende till den. ripga bevisning som emot honom förekom, allmänpa åklagaren icke hade någonting att erinra. — Ljungströmer erhöll härefter sin frihet, emot den af hohom anskaffade borgen; och målet uppsköte till thorsdagen den 43 Juli. Den 13 Juli. Aktor begärde, till en början; förhör med tillkallade byggmästaren Broman, som voresboende i de rum, belägna 3:ne trappot upp i haset M 7 vid Stadssmedjegatan, från hvilket fönster, vettande åt Storkyrkobrinken, stenar uppgifvits hafva blifvit kastade ner i brinken söndagsaftonen den 19 Mars, och i hvilken stenkastniog Broman misstänktes hafva deltagit, enär han under tiden skulle hafva sig i rummen uppehållit. r Broman, som i anledning häraf inkallades, uppmanades att öfver aktors angifvelse sig förklara, och förmälde Broman: att ban, som vid den tid, hbvarom nu är fråga, var boende 3 tr. upp i buset MM 7 vid stadssmedjegatan, der han af m:ll Sköldman hyrt 2:ne rum med utsigt åt Storkyrkobrinken, vistats hemma hela fredagen och lördagen d.:47 och 18 Mars, och äfven en del af söndagsförmiddagen, men sedan bortgått i ett ärende. Då Broman på dagan hemkommit, hade han först en stund uppebållit sig inne i sina egna rum, och dereftet gått en ttappa bögre upp till m:ll Sköldman, för att, såsom han vanligen brukade, hos henne spisa middag. Efter middagens intagande hade Broman, på Sköldmans. begäran, stadnat-qvar hela eftermiddagen, allenast med undantag af en kort stund; derunder han gått ned på gatan och tagit kännedom af de utaf Örfverståthållareembetet uppslagne proklamatiorer, för ordningens vidmakthållande; och bade han icke återvändt till sina egoa rem, förr än sednare på aftonen och efter den nu åtalade stenkastningen skulle hafva inträffat. Under hela denna tid hade han icke varseblifvit, att några stenar eller annat kastats hvarken från: Sköldmans: fönster, eller från något af da närbelägna husen.: Så väl han sjel! som Sköldman tillika med m:na Liljedabl och Westerberg, hvilka sistnämnda brukade biträda Sköldman med sömnad; och på efterm., före oväsendet, kommit h-m till hense, ha, Vittnet Rahme syntes vid.denna Bobergs. uppgift mycket besvärad, äfvensom. vittnets berättelse i öfrigt var mycket osammanhängande. Ref:s anm.