Aftonbladet – 12 augusti 1848, sida 2

ma i kollision med de planer, för hvilka vi i denna ställniog måste vara blinda verktyg, och vi ha icke, och tillåta oss fördenskull icke annat val än slå på sköldarne och följa dit segren och dit Oscar går. Gud vare nu hos er der hemma! låten icke de skandinaviska sympatierna kallna, om också de öfverspända lemna rum för mera lugna och sansade. DEN SOCIALA FRÅGAN I FRANKRIKE, af Goldsmith. (Forts. fr. gårdagsbl.) Sednare hälften af det förflutna årbundradet frambringade kanske icke fler utmärkta menniskor än andra perioder — i detta afseende är väl naturen alltid lika fruktbar -—; men derigenom att omständigheterna gåfvo dem en ofantlig verkningskrets, hafva vi fått se flera, såsom, i krig och politik, Napoleon och hans lysande följe. S:t Simon var Napoleons samtiding, föddes två år före honom (4767) och dog fyra år efter honom (4823). Men kriget är hastigt och fordrar snabbare handling; på valplatsen blir snillets tanke ögonblickligen handling, och verlden kan se, känna, taga på följderna. Industrien och vetenskapen och dess förbållande till det menskliga lifvet, hvilken samtidigt träffade på nya förhållanden och gåtor, arbetar sig deremot mödosamt fram, undersöker, förkastar; hela menniskoslägtet måste bidraga till lösningen, individens upptäckter eller misstag blifva ett trappsteg för hans efterträdare, och den, hvilken, likt S:t Simon, vill utföra ett arbete för generationer, upphinnes på den mörka halfvägen af ålderdomen, och dör. Det karakteristiska hos S:t Simon är den Napoleonska vidtomfattande blicken och den alltomfattande sträfvan. Mellan kejsaren lade rike till rike och åtrådde ett verldsherradöme, eröfrade S:t Simon det ena vetenskapsområdet efter det andra, och sträfvade efter en universalvetenskap; men då krigets hjelte vid sitt första framträdande fann vägen banad och aldrig kände det dagliga lifvets -prosaiska, hämmande bekymmer, saknade S:t Simon stundom bröd. Han, som härstammade från Frankrikes stoltaste adel, som genom sin börd var arfvinge till en omältlig rikedom — och revolutionen uppslukade både adelskap och rikedom — han, som hade uppgjort en plan att eröfra Indien och redan fått en franisk-hollänsk flotta utrustad dertill, måste spekulera i: papper, idka handel och slutligen lida nöd; och ändå förlorade Lan aldrig ur sigte sitt höga mil: likt Cesar simmade han med ena handen och höll kommentarierna i den andra. Om det är stort och skönt hos en menniska att vara fattad af en ädel id, att åt densamma offra lifvets: hvardagsförmåner, att -gladt och outtröttligt gå i dess tjenst, hvart den bjuder, och slutligen att i dödens ögonblick, liksom i ingången .till den andra verlden, ropa till sina vänner ett triumf-förkunnande ord, — så var S:t Simon en stor man, hvilka brister man än må utpeka i hans verk. En af de satser som utgått från honom, skall måhända förekomma läsaren så stötande, att vi tro oss böra förbereda honom på den. Har man gifvit akt på, att vårt samhälle ännu bär prägel af de tider, då krig, jagt, tidsfördrif och kärlek voro de enda värdiga sysselsättningar för en fri man och då allt arbete verkställdes af trälär? Om man i ställe för fri man sätter gentleman, och i ställe för träl handtverkare, så finner man spåret af denna urgamla skillad; sällskapsverlden, består af gentlemen, det är icke fint att deruti inlåta mannen med den hårda valkiga handen; hur bra och rättskaffens han än är; man går heldre med en dum, rik adelsman under armen, än med en intellektuell skomakargesäll. Visserligen har den store, : rike handtverkaren eller industriidkaren förstått att skaffa sig en plats;;-men redan af detta framskridande synes att tiden sträfvar till något mer; och den sats somsocialisterne uttala, eller redan för ett balft ärhundrade sedan uttalat, i detta afseende, är: att arbete skall vara den enda källan till ära och utmärkelse, Detta återförer samhället till den helleniska tiden — som för öfrigt icke saknar skönhet — då filosofen tillika var skräddare och guldsmed, och då lagen stadgade, att föräldrarne skulle låta sina barn lära ett handtverk. Mycket har redan skett i nyare tid. för en ädlare utveckling af en sådan samfundsordning: så räcka naturvetenskaperna, mathematik o. s. Vv. arbetet handen, och våra polyteknister bilda en föreningslänk mellan den högre vetenskapligheten och handtverket; vidare är det väl machinernas bestämmelse, att en gång befria menniskan från all blott mekanisk, själlös sysselsättning, och under det tillstånd, som då skall uppkomma, torde det icke vara stridande mot Ikonvenansen för t. ex. skalden och skriftstälMaren, att tillika arbeta (liksom landtpresten nu eks——— ———————— oc rr