Aftonbladet – 12 augusti 1848, sida 2

redan är landtbrukare), eller med andra ord z arbetaren kunde få en sådan uppfostran, att han tillika kunde framträda såsom skald eller skriftställare, hvilket i den moderna tiden är ett undantag (t. ex. Franklin). Men derförutan måste det medgifvas, att såväl konster som vetenskaper i nyare tid vunnit ett omfång, som gör det omöjligt att derss grundliga idkare alltid skulle hafva den enda källan till ära och njutniog och i arbete. Och sociali sterne hafva icke kunnat med detta undantag från systemet fullkomligt försona regeln om allas arbete och vetenskap och konst, såsom det menskliga lifvets blomma. Det vigtigaste qvarstår imedlertid: arbetet skall både frambringa ett allmänt välbefinnande i tillvaron och alla menniskors likadelaktighet deri. Vi skola försöka att här i kortbet utveckla denna framställning: Hvarför lefva alla dessa menniskor? frågar socialisten när ban ser sig omkring i dåtidens (eller nutidens) Frankrike — hvilket mål hafva de? De sträfva efter besittning, bergning, rikedom och använda den på vildt, oordnadt sätt till njutning; en del tillfredsställablott sina sinnen, andra sträfva tillika äregirigt efter makt och myndighet, eti icke ringaantal älskar sjelfva penningen, glädjas vid dess blotta egande — girigheten fröjdas af att spegla sig i guldet. Hvar finnes oegennyttig glädje öfver det sköna? Hvem skyddar och uppdrager talangen för det godas skull? Allt tjenar besittningen och pjutningen. Men denna förmögenhet och vjutning, som förvuftsenligt blott borde vara frukten af gagnelig verksamhet, och stå i ett passande förhållande dertill, erhålles af några, till följe af den förvända samfundsordningen, utan: ansträngning, medan andra hafva ansträngning utan mpjutnins. Somliga bafva tillfälle att göra allt det goda de vilja, men vilja icke; andra som vilja det goda tvingas att göra det onda. Ingen statsförfattning. är ensam i stånd att afbjelpa dessa stora missförhållanden : reformen måste gå djupare, ty en statsförfaltning, som bygges på eit onatur-ligt samfund, måste bära onaturlighetens prägel eller ramla genom samfundets rörelser. Om man nu kunde bringa det derhän, att förmögenheten komme att bero på arbetet, om det menskliga samfundet blefve organiseradt på flitens och broderlighetens grund, motioge hvarje ny medlem såsom broder och gåfve honom nödiga medel till utvecklande af sina anlag, samt till deras användande; så mistade förmögenheten sin närvarande stora betydenhet, den blefve ett lifvets verktyg, ett medel till uppnående af lifvets högre mål, i ställe för att den nu är hufvudsaken för lifvet. När sålunda tillgången till besittning och njutning blefve naturlig och lätt, försvunne med detsamma af sig sjelf alla de laster och brott, som ensamt bärflyta från otillfredsställd traktan efter egande; och dessa äro de flesta hos menniskorna. Rikedom, eller kapital, är således en fiende till samhälletslycka; han måste bindas genom att blifva statens tillhörighet och af henne utdelas åt individerna. Man har förmodligen redan märkt, att denna teori är mycket nära kommunismers; men en sammansmältning dem emellan undvikes likväl genom den sociala grundsatsen: Å chacun selon sa capacite, ä chaque capacite selon ses muvres, d. v. s. enhvar skall hafva efter sin förmåga, och enhvar förmåga lönas efter hvad den åstadkommer. Detta är en fullkomlig motsats till Babeufs försök att tillintetgöraall-skillnad i anlag och förneka naturen; det är ett vädjande till alla goda krafters utveckling. Men nu uppstiger den frågan: när i det socialistiska samfundet förmågorna skola verka fritt och få olika lön, efter hvad de olika åstadkomma, buru skall då undvikas att förmögenheten åter samlas hos några och att andra blifva fattiga och förtryckta? Härtill hade: socialismen i början intet annat svar, än den tankan, att enhvar frivilligt skulle pålägga sig ett kärleksoffer till fördel för sina mindre begåfvade medmenniskor, förneka sin egen verk. samhet eller ställa den till andras tjenst, och i konseqvens härmed uppgaf S:t Simon — som aldrig stannade vid detaljerna eller anlade någonting efter liten måttstock — grunddragen till en ny religion, nouveau christianisme, broderlighetens religion, som skulle fredligt förena alla nationer. På denna punkt framstår socialismen ), med sin relativa rätt att gillas, bär böjer den sig himmelsvidt öfver kommunismen, enär den icke stannar, reformerande eller förstörande, vid industri, omsättning, stat, utan söker i ett filosofiskt och moraliskt system omfatta tillvarelsen, och åteger sig ätt förädla menniskoslägtet. Men här visar sig tillika hela dess svaghet. Att framträda såsom på en gång statsman och religionsstiftare, kan gå an bland ett folk och i tider, der ingen positiv religion finnes, der enhvar med mystisk ångest för något högre vänder örat till en uppenbarelse. Men nutiden saknar hvarken uppenbarelse eller positiv religion, utan blott tron derpå, och den deraf — — er sm mm Li. älllidla md Jasnmdlem sen an am ALAA