Aftonbladet – 9 augusti 1848, sida 2

samhällets problem så, att under det helas bestånd oeh förkofran, den största trefnad derjemte må kunna beredas åt de serskilda individerna, och enskilda lidanden så mycket som möjligt mildras och förekommas, skall snart varseblifva, att åsigterna öfver detta ämne likasom gruppera sig till tvänne, hvarandra motsatta systemer, hvilka äfven måste leda till helt olika resultater, i fråga om fattigvårdens organisation. Det ena systemet är i princip, att samhället icke har att taga någon speciel omsorg om de serskilda individernes vil eller ve annorlunda, än att försäkra dem om ett betryggadt åtnjutande af de rättigheter, som finnas bestämda uti de allmänna lagarna. Detta system utgår ifrån den förutsättningen, att det allmänna i första rummet och i längden jemväl de enskilde äro bäst betjente dermed, att hvar och en är tvungen att taga vård om sig sjelf och. de sina, samt att den mel!snkomst, som erfordrasför att förmildra lidanden af iråkad fattigdom, sjukdomar eller tillfälliga olyckor, måste uteslutande öfverlemnas åt den enskilda barmhertigheten. Det andra systemet, som man kallat det sociala, som nyligen i Frankrike gifvit sig luft i åtskilliga märkvärdiga experimenier, och lledt till den mest hotande konflikt mellan klasserna, går deremot ut på uppställandet af den fordran, att hvar och en, som icke har egen förmögenhet, eller af lyckan blifvit ställd i de förhållanden, att ban med god vilja ati arbeta, äfven har ständigt tillfälle att fördelaktigt lanvända sin arbetskraft, skall ega rätt att få sig ett sådant tillfälle anvisadt af staien, som Iför detta ändamål skulle vara förpligtad att blifva förläggare för arbetsföretag, när enskilda spekulanter derpå felades, ja! till och med helt loch hållet öfvertaga den enskilda indusirien och dervid garantera arbetaren full arbetsjörtjenst; lett obestämdt uttryck, som lemnar utrymme låt stora anspråk! Hvilketdera af dessa båda systemer är nu det rätta, eller månne någotdera är det uteIslutande? I Aftonbladet har, under de förflutna måna derna ganska ofta, och allt ifrån första början då hr Louis Blancs idger om arbetets organiIsation framträdde, icke blott såsom ett svärI mande tankefoster, utan i praktiska försök medelst de s. k. mnationalverkstäderna i Frankrike, fästat uppmärksamheten på det ytterst vådliga, omöjliga, och i följd deraf sam Ihällsförstörandeuti dessa förslag om arbeItets organisation, eller uti sjelfva den utgångsI punkt, som antager det utgöra en ovilkorlig Iskyldighet för staten, att positivt och tillräck ligt sörja för de enskildes uppebälle. Denna lanmärkning ligger för öfrigt så nära till hands Iför hvarje sundt omdöme, att vi icke erinra om Aftonbladets yttranden öfver detia ämne laf annan orsak, än derföre, att det finnes många, Isom serdeles gerna vilja sammanblanda den poTlitiska revolutionen i Frankrike med de sociala lomstörtningsidger, som, kort efter den förra, ty värr, erhöllo en alltför stark fart genom den svaghet och eftergifvenhet, som visades för några labsurda och opraktiska frasmakare, hvilka tänkte på ingenting mindre, än att ställa hela sam(hället på en helt ny basis, som i sjelfva verIket icke finnes till, utom i deras egen in-Ibillning: I Imedlertid och ehuru man såsom allmän åsigt måste antaga det först här ofvan nämnda systemet såsom det rätta, nemligen att det samhälle står sig bäst, der hvar och en tager reda på, och sörjer för sig sjelf och sina egna intressen, så har likväl hela den moderna tidens lagstiftning, och den filantropiska anda, som mer och mer börjar genomtränga menskligheten, erkänt, att Idet icke går an att drifva detta system till -Isina yttersta konseqvenser. Kristendomens bud lom kärlek till nästan, om deltagande och barmThertighet för den olycklige, och om menniskornas förbrödring, kan endast högst ofullkomligt realiseras, om alltsammans i detta hän-Iseende skall öfverlemnas endast åt den enskilIdes goda vilja. Den ömsinte och godbjertade blir då öfverhopad och uttröttad, medan den kalla och hårda egoisten bar tillfälle att draga Isig undan all möda och kostoad för medmenniskors bispringande; och följden blir på det Ihela en orättvis fördelning, som beror af slumpen, både i afseende på hjelpens gifvande och Jemottagande. Men hvarest då finna den rätta medelvägen, utan alt åter falla in i den andra ytterligheten? Se här i korthet vår tanka derom, den vi dessutom äfven tillförene några gånger uttryckt. Staten eller kommunen, med ett ord det allmänna, hvilket består af samfundet utaf de enskilde, kan icke hafva något åliggande, att fullt försörja de serskilda individerna. Sjelfva Isamhäöllets upprätthållande och utveckling fordrar, att sådant måste bero af hvars och ens lenskilda ansträngning; och allt hvad derutinnan kan fordras af samhället är, att det må Isörja för tillfällen till sådan undervisning, :hvarligenom den enskilde kan förvärfva kunskap .loch förmåga att försörja sig. I Men å andra sidan fordrar äfven ej mindre Idet allmännas egen fördel, än kristendomens IPligtlära, att samhället icke låter någor af sina ; medlemmar, af brist på hjelp, gå alldeles förllorad. Rättvisan af denna satts är så enkel, latt den ej torde behöfva ytterligare utvecklas, loch det så mycket mindre, som dess erkännande i sjelfva verket utgör den egentliga grunden för all fattigvård. Vill man imedlertid närmare betrakta de hos oss gällande stadgarna i detta hänseende, så skall man finna, att äfven den inskränkta och visserTS PO OP fö ft