Aftonbladet – 8 augusti 1848, sida 3

underliga norska fjällar, som ha en så rik vegetation i en så torr atmospher! I den ifrågavarande uppsatsen har hr P. åtskilliga citationer i botanisk väg, hvilka kunde vittna om en beläsenhet, som till och med gjorde heder åt en botanist ex professo. Det är upplysande, att något närmare följa dessa citationer. Hr P. säger: till granskog var ursprungligen i hela Storbritannien icke minsta tecken, utan man vet, att detta räd (granen?) infördes i England 1548,. — Rec. känner icke hvar hr P. hemtat denna uppgift. Om man efterser (ifall man icke vet det) hos den bästa auktoritet vi i detta afseende äga (Loudon: Arboretum Brilan. London 1838), så finner man der annorlunda uppgifvet. Loudon säger väl, att granen 2 : . måste vara tidigt införd, emedan Turner includes t in his Names of Herbes, published in 1548. — Man vet, att detta betyder, att namnlistan publiserades 1548, men icke att granen då infördes. Loudon vidfogar sedermera några anmärkningar, af hvilka det synes troligt, att Turners lista innehåller misstag, och att granen först infördes i England under Millers tid (f. 4694), alltså i början af 1700talet. På de nyss citerade orden följer hos herr P.: butan Englands vanliga skog består i ek och valnöt. Alltså utgjorde ek och valnöt, i motsats till granen, Englands ursprungliga skog. Hvyarifrån hr P. hemtat dennaförunderliga notis är svårt att veta. Engelsmännen sjelfve veta visserligen ej af några valnötsskogar ; de införa årligen stora qvantiteter valnötter ifrån Spanien och Frankrike; och botanisterna, som tro sig veta, att valnötsträdet härstammar ifrån Persien, torde bli högligen förundrade att höra valnötsträdet, i motsats till granen, anföras som ett i England ursprungligt träd. Förmodligen för att ytterligare visa sin ogemena lärdom och taga läsarens beundran i anspråk, ci.erar hr P., vid frågan om granen, ett uttryck af Endlichers Synapsis Coniferarum, hvilken bok trycktes förlidet är och som man således knappt skulle väntat redan i händerna på hr P. Olyckan ville likväl här, att Endlicher har helt oskyldigt spelat hrP. det sprattet, att med Abies excelsa mena något annat än vår svenska gran. Hade nemligen hr P. verkligen studerat Endlicher, så hade han funnit, att nya författare, för att icke ortsätta en af Linnå gjord förvexling af de gamles Abies, kalla Linnes Pinus Picea för Abics excelsa. Det är ett kändt maner hos vissa författare, att när de ha något att omtala, som de förmoda vara alldeles nytt för läsaren, då fram tälla detta såsom nägot särdeles väl bekant. Det höjer läsarens tanka om författarens djupa lärdom. Vore icke afsigten sådan, så är i sanning svårt att fatta meningen med följande strof: Man ser här icke, såsom i Portugal, de egentligaste kärrväxter, Devrophylum Lusitanicum, växa på de ytligt torra sandfälten. Lika upplysande och mera sannt skulle nan kunnat säga: Man ser här, såsom i Portujal, de egentligaste kärrväxter, Carex arenaria, växa på de ytligt torra sandfällen. Men namnet vå vår vanliga Sandstarr skulle för svenska all nänheten klingat vida mindre lärdt, än namnet på n växt, som troligen högst få af Sveriges botanitår ex professo känna, Det skulle behöfvas utrymmet af en bok, alt genomgå allt hvad hr P:s uppsats innehåller för vanigt menniskoförstånd förunderligt och hos en proessor vid rikets första universitet oväntadt, men sarakteriserande genom pretentionernas styrka och ;n annorstädes sällspord okunnighet. Endast en nan i hr P:s ställning kan det titlätas att ostrafadt tala om en specifik vigt, som verkar i horisontel rigtning; — om sädesslag, som ha analogi ned lera; — om myl:a, som uppkommer af lera, om spricker, och som genom naturens under återsår till lera; — om att låta konsten med framgång invända den naturkraft, som kastade svenska bersens detritus öfver en stor del af Europa, — och nera sådant. Man borde kunnat vänta, att den som har för uppgift att beskrifva jordens nutida utseende, hade sjort sig någon reda för det sätt, hvarpå jorden ått detta utseende, och för de orsaker, som stänligt förändra det; — man borde kunnat vänta, att ar P; vore hemmastadd i det allmännatte af geoloje och meteorologie, och att denna hemmastaddvet uttryckte sig i något ännat än en evig citationsvånda. Utan attinfallai hr P:s maner, kunde man är varafrestad citera: Ich empfehle Herrn P. och ein Halbjahr nach Quinte zu gehen, um Wenigstens eine Ahnung von Physikalischer Gcograshie zu bekommen. Solchen Leuten kann man reilich das Capitel von den Hälfwissenschaften nicht weit genug ausspinnen, damit sie einsehen, vie viel sie noch zu lernen haben, ehe sie wagen lärfen, lebren zu Wwollen. — tlttesesmsesse flrnan de Y