icke häfves genom det ständigt anlitade bullret af den turkiska musiken, samt lika litet genona melodiernas hastiga och ofta omotiverade vexling, hvilken dock ej hindrar, att de vid andra tillfällen utspinnas till en tröttande längd. Det koniska är det italienska tondramats egentliga element, och att Bellini olyckligtvis uteslutande egnade sig åt den tragiska operan, lärer förnämligast få skrifvas på mad. Pastas räkning, emedan hen för deana berömda sån gerska, som endast uppträdde i serian, skref sina stora sopranpartier. — Det ryktbar italienska sångersällskap, för hvilket B. skref, beredde äfven sin älsklingskompositör ett berömdt namn, som han rättfärdigade genom sina lyckliga och sinrika beräknivgar på artisternas vokala ressurser: . ett resultat af hans mångsidiga och säkra kännedom om rösten och dess effekter. En speciell anslys af musiken till Beatrice di Tenda anse vi öfverflödig: med hans öfriga operor är äfven denna karakteriserad. I afseende på uppfinningen står den imedlertid långt efter Norma, Montecchi e Capuletti, m. fl., bvarföre den ock, ehuru tillhörande B:s sednare period, endast sällan lärer förekomma på utlandets repertoirer. Vi nämna libretten efter musiken, emedan den egentligen ganska litet hör till saken, och tyckes hafva gjort tonsättaren ungefär samma tjenst, som väfven en målare, Till följd af dess innehåll hade den måhända rättast bort refereras under rubriken rättegångsoch polissaker, endast att dessa ofta vog ega ett slags dramatiskt intresse, som saknas i denna historia, hvaruti nästan ingen dramatisk handling finnes. En viss hertig af Milano har råkat förälska sig i hertiginnans hofdam (Agnese), denna i hertiginnans page (Orombello), och denne åter i hertiginnan sjelf. Harmen öfver att se sig försmådd, förmår Agnese till att genom inbrott i hertiginnans sekretär bemöktiga sig hennes brefvexling med pagen och öfverlemnpa den åt hertigen. Denne, utom sig af raseri, befaller Beatrices och Orombellos ofördröjliga fängslande, och detta sker äfven, hvarunder hertiginnan, såsom programmet förmäler, utbrister i förbannelser öfver hofherrarnes feghet, som kunna åse, att hon, som en svag qvinna, faller utmattad och fängslad uti soldaternas armar,. De goda hofherrarne få imedlertid svart åse långt värre än detta, I andra akten dömas nemligen både hertiginnan och bennes page till döden, till följd af bristande ridderlighet hos Orombello, som: under tortyren bekänt både likt och olikt. Följden deraf är en liten debatt mellan de fängslade, hvilken dock snart slutas, sedan pagen bedt hertiginnan vara tyst,. — I tredje akten går Beatrice ej mindre än pagen döden till mötes. Härunder har Agnese det missödet att dåna, dock ej uti soldaternas armar), utan på golfvet, der hon ock till pjesens slut blifver liggande. Vidare passerar i denna akt ingenting af vigt, och historien är slut. De båda hufvudpartierna (hertigens och Beatriees) utfördes isynnerhet med mycken artistisk förtjenst. — Signora Peneo, som i seriastylen tycks finna långt mera tillfalle att utveckla sin talang, än i den komiska, gaf Beatrices svåra parti med både innerlighet och energi, merendels ock med hållning och värdighet. Det i sanning ej lätta problemet att gifva intresse åt den på sådant så tomma 3:e akten, löste bon lyckligt, och endast i vissa kraftmomenter af partiet hade vi önskat finna något mera lugn och afrundning. — Signor Della Santa, hvars vackra, klangrika bariton så väl egnar sig för hertigens parti, gaf det både i afseende på styl och färdighet på ett sätt, som bevittnade en betydande artistisk utbildning. Sina arier gaf han en färg, som man ej skulle tro kunna anbringas i denna musik, och det enda man kunde önska, vore ett något sparsammare användande af det vibrerande maneret. Dessa båda artister vunno stort bifall och framropades äfven. — Orombellos parti gafs af signor Caggiatli ej utan förtjenst, synnerligast i ensemblerna, der han rätt väl fyllde sin plats. — Uti Agneses roll hade man nöjet att återse en gammal bekant — nästan för gammal för denna roll — nemligen fru Enbom. Fru E. bar ännu mycket qvar af sin vackra röst, ehuru bennes sång i öfrigt visserligen lemnade mer än en önskan ouppfylld — måhända ock till följd af mindre vana vid den italienska texten. — Äfven kören bade instuderat originaltexten, till fördel för illusionen, hvilken i denna opera ingalunda är lätt tillvägabragt. —U— OM S.K. KÄNNARE OCH GAMLA MÄSTARE. Föredrag i Konstnärsgillet