deremot minska sin verksamhet, när efterfrågan blir ringa, samt alldeles upphöra, när koosumtionen af dess alster upphört. 1 anvat fall inträder ett öfvermått af produktion, öfverfyllande af varuförråden och tvunget inställande af arbetet. Icke sannt, vi, ni och jag, kunna icke tänka oss, att det kan vara annorlunda? Men måbända misstaga vi oss? Det gifs folk, som både muntligt och skriftligt försäkrat, att det alltid kan och måste finnas arbete för arbetaren. Ja, de göra ännu mer, de lofva honom att det aldrig skall tryta. Bravo! De må då skyndsamt gripa verket an, ty det gifs många toma magar. Från denna stund betyder det således intet, om varunederlagen af alla slag äro så öfverfyllda, att intet mera deruti kan inrymmas, samt om, af en eller annan orsak, köpare ej infinna sig, för alt töma dem! Utan hänseende härtill skall man gå friskt på med att producera, samt oupphörligt fylla nya magasiner. Men nu komma vi till den kinkiga frågan: hvem skall bestrida kostnaderna för den oupphörliga produktion, som ej har afsättning ? Hvem skall betala de arbetare, som äro sysselsatte med förfärdigande af varuartiklar, som ej finna afnämare? Detta bar man ännu icke haft godheten säga oss. Är detta då måhända en af de småsaker, som icke förtjena att man uppehåller sig dervid ? i Fordrar väl trädet något förskott eller förlag för att frambringa sina blad, blommor och frukter; om någon vill hvila uti dess skugga, eller sätta sig till det bord, som det alla år förser med frukter för en hvar? Gör det sig mödan att fråga efter hvem som skall betala det, för dess framalstring af produkter? Nej! Det vet alltför väl, att Gud skänker det dess barkbeklädnad och dess väring, utan att ban förut fordrar, att menniskor och djur må vända sig till gagn dess skugga, dess blommor och frukter. Men inodustrien är icke lycklig nog att befinna sig i en så gynnsam ställning. Menviskan måste för densamma göra allt, och om menniskan gör för litet, så aftynar den, och gör hon alldeles intet, så följer deraf döden. Och med industrien afstannar arbetet, för alla de klasser, som funno sysselsättning uti dess tjenst. Den kan derföre ej följa trädets exempel och lefva obekymrad om hvad som blifver af dess alster. Den är nödsakad att rätta sig efter konsumtionen, emedan den uppehålles uteslutande genom densamma. Men konsumtionen betingas ovilkorligen af de förbrukandes antal, smak, behof och förmögenhet. Ehvad industrien ock -må företaga, för att locka köpare, skall den dock aldrig kunna vinna afsättning på andra vilkor, än att konsumenten vill köpa, samt blott till det pris, som köparen finner sig befogad alt antaga. I annat fall skall ingen afsättoing ske, ty, med undantag af lifsmedel, som ej kunna umbäras, kan ingen tvingas att köpa, som ej kan och vill göra det. Det är derföre ingen möjlighet för banden, att göra varornas afsättning oberoende af efterfrågan, och betrygga en produktion, som ej behöfver stå i ett bestämdt förhållande till konsumtionen och som ständigt gåfve arbetaren förtjenst, äfven om varans konsumtion och afsättnivg afstannade. Att gifva arbetaren försäkringar om något dylikt, vore ungefär lika klokt, som att låfva honom dagar utan nätter. Mean skall måhända äfven söka utfundera sättet att lösa detta problem, men under tiden torde vi få beqväma oss att sesolen alla aftnar gå ned och äfven låta nöja oss med nattens mörker., VEN