Aftonbladet – 4 augusti 1848, sida 3

om ett sådant skepp gick för!oradt, så var assudransbolagets förlust ringa. Spanska handelsskepp om 40 -tons (3 lästers) arägtighet användes till slafskepp. Ett ännu mindre, hädiskt kalladt Gran TIpoder de Dios, (Guds stora makt) om blott 7 tons drägtighet, blef uppbriogadt, och hade då ännu 37 slafvar ombord. Ett af märkena, hvarpå man. fordom igentände ett för slaftransport utrustadt skepp, Ivar öfverflödet på vattemfat ombord; men sedan Islafhandl!aren blifvit genom lag försandlad till lurendrejare och sjöröfvare, anställde han dietiska försök och utrönte, att en tekopp vatten hvar 3:e Idag, kunde förslå för att bringa en neger öfver hafvet, med lifyet i behåll, och nu rättade man vattenförrådet derefter. Man intog icke heller numera anldra slafvar än de starkaste, som man ansäg bäst kunsa uthärda öfverfarten; och ett annat vittne, kapten Matson, har intygat, a:t man brukar sätta deras uthärdigbet på prof derigenom, att man packar in t. ex. 450 slafvar i ett skepp. som endast har utrymme för 300, i grund af det rönet, att de, som icke kunna uthärda med färcen öfver Atlantiska hafvet, insjukna inom de första 48 timmarna. Ett ann.t viung, d:r Cliffe, beräknar, att för 63,000 slafvars landsättning i Brasilien, mäste 100,000 inskeppas i Afrika; skilnaden förgås antingen på resan, eller uppbringas af enselska kryssarne. Bland de negrer som lanudsättas, ä o 3 till 35000 af de 65,000 så förstörda under färden, att de icke öfverlefva andra månaden efter landsätt ningen. D:r Cliffe är en nordamerikansk läkare, men bosatt och praktiserande i Brasilien: och som ban derefter varit anlitad för negrers behandling bar han kunnat lemna en mängd deta!jerade upptlysningar, hvaribland följande må anöras. Slavarne inpackas liggande på sidan och skaftfota (bbeads among legs and arm)) så att det ota är ganska svårt för nägon af dem att komma upp, I. utan att hela laget sättes i rörelse på samma gång. Små gossar fängslas icke; men de sammanpackas i, massor så tåt!, att om äfven mellandäckstummen vo:e höga nog att tillåta dem sitta upp, skulle ej heller de kunna göra det, utan att hela skocken reste sig på samma gång. Två eller tre slafdäckpl inrättas i hvart fartyg, med en fots höjd emellan det undra dacket och bjelkarne under det näst ofvanom befint!iga; emellan dessa däck är alltså plats att ligga, men icke att sitta upprätt, ej ens för en liten gosse. Negrerna inskjutas här, likt böckerna emellan hyllorna i ett bokskåp. Lifsmedel räckas ned till dem i en kalebasch och helt li et åt dem hvar; blott få ibland dem. som finnas mera lidande än de öfriga, föras upp på ofvandäcket. Fordom uppfördes de dit, en flock i sänder for att få sinl: föda; det pu brukliga sättet bar blifvit antaget för att undgå våra kryssares uppmärksamhet. Fordom bade slafskepparne altid en läkare ombord; nu kan ingen hederlig karl medfölja, och en sku:k skulle ej löna mödan att med öra i sådan egenskap. Till följd af alltdetta förgås ofta mer än halfva den lefvande das:en; och man har ett exempel på. att af 160 inskeppade negrer, endast 46 lefvande kommo i land. Sammanpackningen gör skeppens renhällning omöjlig, och vid ankomsten öfsergifvas de stundom alldeles, deriöre att ingen kan förmås att l öfvertaga rengöringsbestyret. Äfven de som rensas behålla eD egen lukt, till åminnelse af användningssättet, och ewt vittne har intygat att han på lukten igenkände ett på afrikanska kusten anhållet skepp såsom ett f.d sla skepp. Den dunstkrets, hvari slafvarne vistas är sådan, att en hvit skulle qväfvas deri. När negrerna efter en dylik: färd anlända, äro deras knän stora som små hufvuden; amarnes muskler hafva insjunkit, endast ben och skinn äterstå; underlifvet är deremot utsväldt i hög grad De släpas i land; ty ingen kan stå; än mindre kunna de gå. Afven om de icke sore så utmärglade, skulie de icke kunna hälla sig upprätt; ty derigenom att. de tillbragt en mänad eller två i liggande skick, hafva deras muskler förlorat kraften att bära dem. Deras utseende är fånigt; menniskonaturen har hos dem blifvit bragt tili det kigsta tillstånd, hvari den ännu kan fo:tfara vid lif. Ala dessa följder: — sammanpackniogen af män, qvinnor och born, tills ge blifva en knappast rör lig massa af förruttnelse, med den yitersta förSnappnive på föda och rästen fullkem is brist på vatlter, uvder em tropisk himmel: — alla de rystigh: ter. som måste uppkomma genom menniskors instufning likt böcker emelian boxzhylior, i stället för deras olverförende i trefliga och rysliga sksepp, med ötverflod på dricksvatten och närivgsmedet semt tillfalla till förfnskning emellanåt i öppna luften; — slutigen asornå vid ankomsten, der dr mördas, som icke kunna säljas: — alit detia miste tillskrifvas våra välmenta bemödanden att un dertrycka slafhandeln. Så vidt historien känner, har knappast nDägontisg företegils af mera menni-l. skoä!skande bevekelsegrunder, än våra korståg emot denna handel; en oerhörd uppoffring af Nf och mynt har, utan beräknisg på ersattnirg, eznats bäråt — och skörden af detta rika och oegennyttiga utsäde är den omenstligsste grymhet. Men oaktadt våra bevekelsegrunder varit de rensste och mest oegennyttiga, kurna vi ej vid den så helt och hållet fö:felade utgången, trösta oss med verldens biall för våra goda syften. Tvärtom har man öppet yttrat den misstankan att vi, oektadt vanmakten af våra bemödanden och deras rysliga verkan blifvit uppenbara, fortfera, i afsigt ett gagna våra vestindiska kolonier, hvilkas västånd försvunnit. Dessa hafva likväl icke kuonst räddas, antingen deras undergång då må vara att tillskrifva det släfrgande Cubss eller Bresiliens medtäflon, eller icke. Våra misslyckade försök hafva hvarken, gagnat dem, räddat negerbofolkninpgen eler förkofrat vårt rykte. Hindren mot öfverförandet af afrikanskt arbetsfolk till Brasiliep, skola bädanefter, som hittills, endast tjeza at förvandla en regelbunden hendei till ett lurendrejeri, som är törknippadt med ce rysligaste grymheter. Hved in(ytelse civilisationens utveckling må kunna niedöra framdeles, till slaveriets upphörande i Amerika, kan icke föruts:s med visshet ännu; men hvad vi utrönt, är, at vårt bedröfliga och förfärliga misst:g vid afrikanska kusten lägger ett nytt bovis till de mångalsiga äldre för den grundsatsen, att civilisationene framskridende ej kan påskypdes geaom förbud och inskräntningar, huru välmenande da för öfrigt må-vara, och att alla bemödanden att med våld befrämja, hvad man anser som förbättringar, endast leder till hinger för vårt slägtes sedliga och materielia förkofrsn. Soden dessa åsigter begynt göra sig gällande i engelska parlamentet, ken man knappest vänta anvat än att uppbringningen af slastepp kommer ati! instolias, och att slafhandeln blir fri, som den varit förr.