— — — Bland de flera revolutionära ideologer och deklamatörer, som af fåfänga eller svärmeri trott sig om att kunna uppställa en helt ny social basis för samhället, medelst en så kallad arbetets organisation, och andra dylika systemer, hvilka, under dermed anställda försök i Frankrike efter februarirevolntionen, på ett så bedröfligt sätt misslyckats och endast bidragit att genom frasens makt ingifva en hop orediga och förvillande begrepp hos de obildade, bar, väst Louis Blanc, ingen väckt så mycket uppseende som en hr Proudhon, som skrifvit arbeten i kommunistisk syftning, och som förklarar eganderätten för en stöld, m. m. Denne Proudhon, som nu är ledamot i nationalförsamlingen väckte, såsom redan blifvit nämndt i Aftonbladet, icke längesedan formlig motion, att alla hushbyror skulle nedsättas med en tredjedel. Detta förslag har, som man väl kan tänka, väckt ett ofantligt uppseende och utsatt motionären för mångfaldiga både allvarliga och satiriska anmärkningar. Nationalp, för närvarande det mest ledande bladet i Paris, gör följande reflexioner öfver Proudhons förslag : Proudhons fantastiska orimligbeter förtjena, ur financiell synpunkt, visserligen inger allvarsam greanskning; men det innefattar ett kränkande af den allmänna sedlighetsprincipen, som ej bör lIemnas onäpst. Proudhon fördelar samhällets medlemmar itvenne från hverandra skarpt afskiljda klasser och markerar deres ömsesidiga antagonism; ja, han går så långt, att han antager denna antagonism till hufvudvilkor för framgången af sitt system. I det han gör arrendatorer och gäldenärer till delegare af det rof, som vore att tega hos egendomsegarne, appellerar han till alla låga lidelser och uppeggar till inbördes bat mellan dem som ega något och de som ega intet. Proudhons sats, att eganderätten är en stöld, pers:fl ras äfven af Jules Janin, uti Debats följetong, på följande sarkastiska sått: Hr Proudhon är fruktad i himmelen och på jorden. När han går fram på sin djerfva bana, skälfver jordtorfvan under hans fötter, ty den har erkännt sin mistare. Egendomsegare, stora och små, dessa nedriga tjufvar, blicka utom sig af oro på hvarandra; de skynda bestörte till notarien i orten, för att med renade händer sönderslita det olycksaliga dokument, som bekräftar att dessa banditer hafva med penningar, förtjente i sin anletes svett, betalt denna lilla jordlapp som föder dem, detta hus der deras familj uppväxt. O, gudomlige Proudhon! utropa de, förlåt oss den grofva förbrytelsen att hafva planterat dessa träd, att hafva odlat denna jord, samt sått och inbergat dessa grödorn! — EN AF MÅnGA. För några veckor sedan begrofs i Melun med mycken högtidlighet en ung mobilgardist, som hade aflidit i följd af sina under Junidagarna erhållna blessyrer. Den unge Beaujard tillhörde en hederlig familj i Melun; haa hade inträdt i mobila gardet, efter att hafva gjort sina studier och tagit en kandidat-examen. Sårad i benet den 24 Juni, blef Beaujard förd till ett fättlasarett, der han erhöll de första omsorgerna hans belägenhet fordrade. Utan att beräkna allvarsamheten af sin blessyr, rymde han i smyg rån lasarettet, uppsökte sina kamrater och stod snart midt ibland dem. Några timmar derefter eröfrade ban, under general Negriers ögon, en fana på en af barrikaderna i gatan S:t Antoine, men träffades i detsamma af en kula i låret. Denna gång blef amputation nödvändig, och den oförskräckte unge mannen öfverlefde icke denna operation. Beaujard stod på förslag att erhålla hederslegionskorset. Staden Melun har, som sagdt är, med stor högtidlighet bevisat unge Beaujard den sista hedern; de civila och militära autoriteterna biträdde vid denna sorgliga och rörande ceremoni; hela nationalgardet var under vapen; man ville bevisa, att landet icke är otacksamt emot dessa tappra, unga män, som så ädelt utgjuta sitt blod för ordningens och frihetens sak.