Aftonbladet – 2 augusti 1848, sida 2

oss RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR——L—— År sande höjd störtade familjen. Den lärer uppe-l bålla sig på landistället Blankencse vid Haraburg. Men jag återvänder till slottet vid Augustenborg, En vidsträckt, ståtlig park utbreder sig mot vestra sidan. I skuggan af de väldiga löfträdens rader, der man endast ville tänka sig en befolkning af eleganta herrar och damer, såsom passande figurer för landskapet, var nu en massa af mörka trossoch ammunitionsvagnar uppställd. I ett slags paviljong, som man kallade palaist, befunno sig äfven sjuk: sängar. Äuvbu stodo uti ett af rummen burarna qvar efter en markatta och andra till bertigens förlustelse förvarade djur. Sängarna derstädes voro stödda emot menageriets galler, så att de sjuka, om de hade någorlunda iflig fantasi, icke gerna borde undgå att drömma om ludna ramar, som framsticka för att draga dem i näsan. Det är bilden af den bårdhändta verkligheten, som har en märklig attraktion till illusionernas förlängda näsben. Ett bokskåp, der några gamla böcker tycktes gqvarlemnade liksom af glömska, erbjöd då i ett annat rum elt trefligare sällskap. Det älskvärdoste sällskapet befanns dock i en liten kammare, som utgjort ett slags tambur, och nu var bestämd åt någon sårad officer. Detta sällskap var en tafla, ett barnporträtt, som man kanske med flit qvarlemnat för att dela samma öde, som en midiemot sittande gravyr, att rifvas sönder. En utmärkt målare hade med stor artistisk förmåga framställt de blonda, milda dragen, öfver hvilka en egen idealisk blekhet hvilade. Då jag efterfrågade hvem porträttet förestä lde, sade man mig ait det var en afli den douer af Förrädareop. Således skulle då den oskyldiga varelsens bild sitta här, ett stumt vittne med sin oföränderliga, barnsligt ljufva uppsyn, bland uppträden af plågor och