ROMAN AF HARRO HARRING, I FYRA DELAR. ELFTE KAPITLET. SENNORA GRACIA. Det uaga fruntimret, som vi sågo läsande kär lekens psykologi i sin paviljong om månskeasnatten, satt den morgon, då nyss anförda samtal egde rum på Hatel du Nord, i sin divan, red öppna fönster och dörrar. Den friska, svalkande sjöbrisen lekte kriog hen nas förtjusande nacke, medan den upplyfia lockar a! hennes lita förtjusande, rik2, mörka hår, och, låtande dem falla, fattada sandra lockar, för att leka med dem på samma sätt. Den oskyid!ga, men afandsvärda sjöbrisen! Frunotimret var klädt i en hvit blus tasd grakiska ärmar, som endast till någoa dal betäckte skuldroraa och var hopfistad baktill, medan den fram till blott löst onkröljle den ungdomliga skönhetens idealiska former. Hon var sysselsatt med ett ganska prosaiskt göromål, vid en korg af nyss tvättada små strumpor, tillhörande. dels henne sjelf, dels den lilla flickan, hvilken vl lemnade i ostörd sltummer den andra natten, men hvilken nu gl!ek omkring! trädgården under negrinnan Merizs omvårdnad. Sennora Gracie, ty så kallads sig den unga modren, var syssolsati med att laga strumpor. Doatta husliga fruars tldsförd:i? på den europaiska kontinentea tycks ega för dom ott eget behag; kanske derföre att det ger full ledighet åt deras tankar att sväfva fritt ut på sara håll och symbollskt ropresenterar qvinnans sociala bostämtalse — att fylla en lucka här och dr. Fastän eh nescinns skul: ombogörjt detta bostyr lika bra som frun, tyckes dat icko desto mindra höra till en buslig hustrus goda egcoskopsr, att sjelf bota familjors rofvor. Imsdlertid var göromålet ingalunda brastliasskt, emadan ett brasillonskt rantimmer knoppt påtoger ett par skor för andra ) Se Aioab. JG 68—70, 73—75, 20, 33,25, 31, 93, 153 205-297, 109, 144, 1416, 119, 491-493, 158, 161 8, 140—143, LAG och 169, 18528, 183, 163, 464, 166, 167 och 169,