Aftonbladet – 26 juli 1848, sida 2

får se huru länge denna uthärdar, för imgenting. Ifrån dessa föregåenden, hvarom vi just icke förmoda att månge hysa delade tankar, skola vi härnäst följa Söndagsbladet på spåret i och för några dess sednaste löjliga påhitt. LITTERATUR, En liten lustresa, skildrad i bref til! W.v. B. från P. Det är alltid angenämt ait taga en munter bok i sin hand; och då förmodligen de fleste bafva en liten aning om hvilken person signaturen P. här föreställer, så känner man på förhand, att något roligt tvifvelsuisn vankas. Det är en egenhet med bokstafven P.: icke mindre än tre notabiliteter beteckne sig för närvarande dermed, utan att frukta kollision med hvarann; såvida nemligen det verkligen skulle förhålla sig så, att Tiden bar tvenne P:n, hvilka af somliga åtskiljas såsom det stora och lilla; bvartill nu kommer denva Lustresas P. (Palmer), hvilket redan af gammölt är bekant och ännu bibehåller sin firma. Brefven här skildra ett slags besynnerlig färd från Livköping till Bergs station vid Goiha kanal. Resan var icke lång, men hindren att komma i väg och slutligen att hinna något fram på vägen, voro utmärkt många. Den lösare, som af ålder bar sig bekant hr P:s egna slags humotism, vet på förhand att en myckeuhet pikanta infall och gediegna ordlekar skola möta bonom; och han bedrages ej i sin väntan. Brelven äro till konceptionen gamla och mycket af hvad som står i dem bar redan hos allmänheten öfvergått till ordspråk; något, som utan tvifvel högt talar till lö:l:s berömsOrsaken till dessa brefs publicerande just nu uppgifves i ett litet nätt och gladt skrilvet företal, hvilket dessutom är uppriktigt till sitt ipnehåll, och sådant, att vi hoppas allmänheten välvilligt förstår och besvarar vinkarna deruti. Hr P. har på den tiden, då han sjelf resencerade och kriticerade andre, visat sig som en af de minst skonsamme; och det emot ganska frejdade skalder. Utan tvifvel ådsgalade han bärigenom, om ej alltid full rättvisa, dock ett icke svigtande mod, För ett dylkt mod bör han berömmas äfven nu, då han, utan fruktan för att mätas med samma mätt, utsänder sina egna snillealster. Också skall han åtminstone från vår sida icke hafva något att befara. Icke derföre, att ej åtskilliga anmärkningar, hvaribland en och annan mahända af vigt, väl skulle kunna göras; utan egentligen derföre, att hr P. — derest vi så få uttrycka oss om en person — är en fait accompli, som på intel sätt undergår någon förändring, genom anmärkningar, hurudana de ön må vara. Brefven äro dedicerade till W. v. B. (Wilbelm von Braun). Detta bindrar likväl ej, att författaren i slutet af sitt företal har ett Postscriptum ; stäldt, icke till W. v. B., utan till Svännerna i Östergöthland, Till dem yttrar han: Käre bröder! Jag vill för eder inzalunda förI dölja alt vi häruppe i hufvudstaden en läng tid skrifvit Lind med stora bokstäfver och Gud med små, samt att allt annat gått i proportion derefter — riksdagen inberäknad, om hvilken jag framdeles ej skall-underlåta att uttala mina menlösa tankar. Häraf finner man, att publiken från hr P. kan bafva att vänta en ny samling humorism Trörande ett af de ämnen, som kanske mer än många andra lämpa sig till hehandling af em Ihvass penna. Vi önska endast att hr P. icke alltför länge uppskjuter meddelandet af sina menlösa tankar om riksdagen. Såsom ett rätt karakteristiskt profstycke på Iden P:ska humoristikens art och beskaffenhet, må anföras en liten bit ur berättelsens början, der förf. talar om sitt zoologiska ur, Det lyder: Här frågar du billigtvis, hvad et zo.!ogiskt ur lär för ett instrument, och jag frågar tillbaka: har du någonsin läst företalet till Hoffmans Flora? Om Idu det bar och mins, hvad det innehåller, så vet du. att Linn i fordna dagar konstruerade ett så I kalladt botaniskt ur. Denne store naturforskare eller siare — som han heter på Upsalaspråket — observerade nemligen, att vissa blommor om förmiddagen öppna sina kronor på gifven timme och åter på gifven timme sluta dem tillsamman om eftermiddagen. På grund af denna observation konstruerade den store Linnå ett ur, hvars visare voro blommor, och som derföre fick namn ; af blomsteruret eller det botaniska. fammalunda har i nyare tider den store P— Å. V. S. undertecknad — på grund af sina jakttagelser inom den animaliska nawurens omräde, konstruerat et ur, som bör heta det zoologiska eller kreatursuret, emedan dess vlsare äro menniskor och andra kreatur. Första väckelsen till detta företag fick jag af min hederlige busvärd. Denne ärans man hade för sed, att tidigt På morgnarna låta sig ljud-ligen förnimmas — Vi vilja antaga att han nös — och det med sådan kraft, att huset bäfvade på sina grundvalar och alla dess hjon eller innevånare vaknade. Med förvåning märkte jag omsider, att bändelsen alltid hände På samma tid; klockan var alltid tre qvart på fyra, i Når jag närmare tänkte på saken, föll det mig in, att ett zoologiskt ur skulle kunna konstrueras, rätt så väl som ett botaniskt. Jag beslöt att våga ett försök och började till den ändan anställa observationer. mo a os Som hvar och en är sig sjelf närma:t, gjorde jag det första rönet På min cgen värda person. SeIdan åratal tillbaka — ja ända sedan min studentltid — bade jag märkt, att jag alltid, när det led mot aftonen, kände en viss längtan, hvars föremål: i början var sväfvande och formlöst, nästan som ett moln, men slu!ligen antog bestämd gestalt och uppenbarade sig i skepnaden af en smörgås med salt kött och senap. Saduwingen till heder må erkännas, att nämnda smörgås var placerad mellan len sup och en toddy, liksom vår herre och fräl-Isare mellan två og.rningsmän. Nir jag nu obserIverade tidev, fann jag med synnerlig fägnad, att olärvan donna kasus timade regelmissist: klockan var