2STILA VI DEREK IVETES APLESRSPI ffa ROPR FARULEB. Några förslag af Bankoutskottet om förändringar i bankoreglementet biföllos. Afven antogs samma utskotts betänkande, att afdelningar af riksbanken måtte inrättas på de orter, der privatbankrörelse tilläfventyrs upphör. — Hos Bondeståndet förekom till afgörande Petter Perssons i Ädelforss motion om riksdagens afslutande, bvarvid talmannen upplyste att man i sednaste konferens uttalat hoppet om slut på riksdagsärenderne ungefär 44 dagar härefter. Strindlund ansåg ståndet kunna besluta inbjudning till medstånden, utan att motionen ginge till något utskott, men han önskade att den 135 Augusti måtte utsättas såsom ultimum, ty äro ej ärenderne då slut, så vilja Rikets Ständer ej arbeta. — Rutlberg trodde att dylika motioner ej föranleda förkortning, endast förlängning; och ehuru ett snart slut vore önskvärdt, kunde han dock ej instämma i motionen. — Anders Andersson från Skaraborgs län anmärkte, att dylika motioner förr varit å bane, men aldrig haft åsyftad verkan. Då så få ärender nu återstå, boppades han slut till den 43 Augusti, I och hade för öfrigt ej sett maken till raskhet vid ärendernas behandling. Hans Persson från Gefleborgs län ansåg olämpligt att Bondeståndet ville upplösa riksdagen. Det vigtiga förslaget om skatteförenklingen borde ej afbrytas i sin behandling. — Andreas Bengtsson ansåg att man detta oaktadt borde veta någon bestämd dag då man finge sluta. — Bengt Gudmundsson visste alla vara ense derom att man borde vända hem, men hemställde huru kärkommen man skulle bli, efter att hafva skuldsatt staten, utan att hafva afgjort frågan om! skatteförenklingen. Man borde ej genom motionen ge skatteförenklingens motståndare tillfälle till uppskjutande, hvarföre tal. yrkade remiss af motionen till allmänna Besvärsutskottets bepröfning. Strindlund skulle, om han insåge att Rikets Ständer beredde konung och land en enda skillings nytta om dagen, ej begära något slut. Han frågade om någon af de närvarande kunde säga, att staten genom dem fått annat än skuld och folket ökade skatter. Det vore derföre tid att ge sig af, för att undvika åtminstone någon af de tre landsplå-! Bor, som nu hota Sverige: krig, pest — och riks-i dag! — Per Nilsson yrkade, då mationärerne ej. ville ge med sig, remiss till utskott. Frågan om bibehållande af 4843 års bränvinsförordning och tulltaxa skulle väckts vid riksdagens början; nu: vore det för sent. — Petter Persson stod fast ochi androg såsom ett ytterligare skäl riksdagskostnaden, hvilken kån beräknade uppgå till 40,000 rdriveckan. — Ola Persson önskade ett snart slut, eller om grundlagen sådant hade tillåtit, att riksdagen aldrig blifvit börjad,. — Sahlström ansåg motionen omotiverad och vidare diskussion öfverflödig. Vid anställd votering förklarades, med 62 röster emot 21, motionen förfallen. Strindlund m. fl, reserverade sig. Härefter företogs Statsutskottets utlåtande JM 242 med förslag till beskattningsväsendets samt uppbördsoch redovisningsverkens förenkling, l hvarvid af litt. A, angående jemkning i jordegendomarnes skattebördor, 4:a och 2:a punkterna biföllos. I afseende på litt. B, om förenkling af grundskatt och tionde, hade många talare anmält sig. Anders Andersson från Örebro yttrade skriftliligen: Statsutskottets nu föredragna utlätande skui!le väl kunna lemna rum för en och annan an-l mäckning, såsom hvarje annat menniskoverk underkastadt tadel och icke heller uppfyllande alla fordringar. Men de brister, som der antingen verkligen fionas, eller som, i mån af olika åsigter, deri kunna uppletas, anser jag likvål alltför obetydliga att förringa arbetets värde. Det har onekligen förtjenst såsom ett steg framåt, såsom en förbättring af vårt så ofta öfverklagade, orimligt intrasslade beskattningsoch uppbördssystem. Det åsyftar att gagna den stora mängden af skattdragande, att sål till vida lätta deras bördor, som dessa härigenom skulle bli, väl icke till beloppet mindre, -men åtminstone beräkneliga, bestämda och hvarandra lika, samt de skattskyldiga befrias från de mångfaldiga obebag och prejerier de hitills varit underkastade, och dem jag här icke vill omovämna, il det hopp, att de hädanefter skola få anses endast tillhöra forntida sorger. Det åsyftar deremot icke att minska hvarken kronans eller löntaga:es inkomster, eller beröfvar någondera af dessa det aldraminsta af deras rätt. Det åsyftär således med ett ord att gagna alla, men skadar ingen. Emot förslaget kan, jag anar det, möjligtvis en invändning göras: fruktan för svårigheten att anskaffa den blifvande penningeskatten i stället för de hittills alltid för band varande naturapersedlarne. Denna betänklighet bör likväl upphöra, så snart saken med allvar tages i närmare skärskådande. Man skall då finna, alt det för den enskilde alltid måste vara lättare att till penningar realisera sina varor, än för staten; att tillfälle stt föryttra spanmål vanligen icke saknas, och att om sådant möjligtvis något enda år och på någon enda ort skulle inträffa, eger denna vara dock alltid ett värde, Som måste lemna möjligheten till dess belåning, helst nu, då en särskild spanmålsbelåningsbank blifvit stiftad. Som det för öfrigt är bevisadt, att af räntespannmålen blott en tolftedel öfverbuf-. vud taget blifvit levererad in natura, så är redan i det.a fall utslaget gifvet till stöd för förslaget, och att om möjligtvis en eller annan ort, till följd af gammal. vana, lokala svårigheter eller mindre noggrannt aktgifvande på förhållandernpa, skulle tro sig härigenom komma att lida, denna svårighet likväl oändligen öfverväges af det helas vinst, och att de, som häraf befara någon meniig följd, skola finnes benägno stt underkasta sig äfventyret af denna, när det gäller att dermed befordra det allmännas båtnad. Jag är äfven öfvertygad att de, som för närvarande frukta någon skada af förändringen, innan kort sjelfva skola finna att denna skada egentligen är ingen, och att tvärtom deyunnit, likasom landet. Det har varit en allmän klagan både af riks. dagsmän sjelfva och af deras kommittenter, att de så litet förmått uträtta till samhällets nytta, och att hvarje riksdag medfört svikna förhoppningar, om icke rent af ökade tyngder. Särdeles torde detta bli fal. let med den nu pågående, och det vore således för mig, liksom troligen för oss alla, en särdeles fägnad att åtminstone kunna vid återkomsten säga till de hemmavarande: vi hafva likväl gjort någon nytta: vi ha åstadkommit en förenkling i grundskatternas utgörande; vi ha befriat eder från några af de olägenheter. dessas beskaffenhet och uppbördssätt hittills medörde. Jag förutser, att det då skulle hända, hvad som icke alltid lärer varit fallet för de hemkommande, att vi möttes af våra kommittenters tacksägelser. På alla dessa grunder anhåller jag vördsamt, att ståndet, om möjligt är ephälligt, men -åtminstone med så liten splittzing som görligt är, mitte lägga åsido sina enskilda be tänkligheter, sina anmärkningar mot eu och annan af detaljerna, och antaga förslaget i sia helhet, of. verlemnande åt framtiden de förbättringar deri som kunna anses nödiga. 4