Aftonbladet – 22 juli 1848, sida 2

det försvar han uppställt för en bögre tullbestämmelse å artikeln lin, då han utgått från den grundsatsen att man, för att skydda den inhemska linneväfnadsindustrien, borde bibehålla en hög ull på sjelfva råämnet för densamma. Jag delar med den talaren, mot hvilken anmärkningen skett, den öfvertygelsen att råämnen, som endast utomlands frambringas, böra underkastas en låg tull, men deraf följer ingalunda, att råämnen, hvilka vårt eget land producerar, böra efter samma grundsats behandlas. Nu är, hvad linet beträffar, förhållandet det, såsom också blifvit upplyst, att odlingen af denna växt är för närvarande härstädes drifven till en sådan höjd att föga eller intet deraf importeras i landet, Hvarför skall man då genom en läg tull föranleda det olyckliga förhållande att denna produktion år ifrån år kommer att förminskas? Man skulle derigenom begå en orättvisa emot de landtbrukare, hvilka under skydd af nu bestående förhållanden för sig gjort linodlingen till en hufvudsaklig näringsgren, och en sådan åtgärd synes mig icke kunna från någon synpunkt försvaras. Afven jag, såsom landtbrukare, odlar lin; mina grannar göra detsamma, och alla finna vi uträkning deri. Jag tillstyrker således, lika med den ledamot som talat för 4845 års taxa, alt den jemväl hädanefter må i afseende på denna artikel blifva gällande. Hr v. HOHENHAUSEN: Om den tullsats, som utskottet föreslagit för lin, varit disproportionerad, lägre än hvad detta förslag upptager för en mängd andra varor, som här komma i fråga, så skulle jag deraf tagit mig anledning att instämma med hr Vv. Hartmansdorff i afseende på hvad han anfört rörande sjelfva linodlingen; men då jag anser, att denna nedsättniog är så ringa, att den icke kan verka något menligt, så måste jag förblifva vid mitt förra yrkande, nemligen af bifall till utskottets förslag. Grefve GYLDENSTOLPE, A. G.: Jag kan icke undgå att instämma med dem, som anhälla om bifall till utskottets förslag. Jag anser frågan vara den, hvilken bör mest beskyddas, antingen den som producerar linet eller den som förbrukar det, och jag anser att förbrukarne äro flera än de som producera Hinet, och att säledes på grund deraf de, som förbruka varan, snarare böra skyddas än de som producera råämnet. Man har anfört såsom skäl, att icke något lin införes till betydligare belopp. Vore tullen lägre på lin, så skulle mera lin inkomma, och då kunde också husslöjden utvidgas och man lättare använda personer till att dels spinna linet, dels väfva deraf; och då en mängd fattiga lättast underhållas genom spånad, så synes äfven deraf vara skäl att man bör söka skaffa detta råämne, af hvars förädling de skola lifnära sig, för så godt pris som möjligt. Då den af utskottet föreslagna tull i min tanka är tillräckligt hög, att icke säga för hög, så tycker jag, att man bör ätminstone bifalla utskottets förslag och icke sätta tullen högre och derigenom hindra denna förädling af varan, som är nyttig för landet. Hr von HARTMANSDORFF: Grefve Gyldenstolpe har anfört en sats, hvilken, om ridderskapet och adeln skulle fästa afseende derå och antaga den äfven för andra förhållanden, är alltför vådlig för alt jag skulle lemna den obemärkt. Han säger, att emedan de äro flera som begagna linnevälnader än de som tillverka väfnaderna, så bör man mera göra afseende på konsumenterna och fabrikerna, än på dem som odla linet eller bereda det till förbrukning. Om denna sats vore rigtig, så skulle deraf blifva en följd, att alldenstund alla äta bröd (måhända finnas undantag, men de äro få) och de som odla säd äro långt färre, så borde man taga bort införseltullen på spanmål. Grefve GYLDENSTOLPE: Jag tror att den sats jag framställt är riktig. Jag anser att man icke bör skydda en näring, al hvilken staten egentligen icke hemtar nytta, utan att man bör skydda den näring, af hvilken staten hemtar den största nytta, när det är fråga om ät hvilken det största skyddet skall lemnas. Jag har derföre icke sagt, att man bör borttaga allt skydd för dessa näringar; men jag har sagt, att man bör gifva mera skydd åt den näring, som för staten är nyttigast, och mindre skydd åt den som lemnar mindre gagn åt staten. Den satsen tror jag alltid kommer att ega bestånd, och derpå har icke det exempel hr von Hartmansdorff anfört, någon inverkan. Frib, CEDERSTRÖM: Då grefve Gyldenstolpe på ett ömmande sätt här har antagit den fattiges fördel såsom ett skäl för bifall af förslaget, så torde jag få invända, att det är alldeles ickesagdt, att de fattige skola vara lika belåtna med det utifrån kommande linet, som med det inhemska, vid hvars föregående och ytterligare behandling deäro vana. Då grefve Gyldenstolpe för öfrigt gjort så stor skillnad mellan linreväfvare och linproducenter, så får jag endast anmärka att dessa äro för det mesta här i landet alldeles samma personer. Sådant är det faktiska, sanna, sakernas tillstånd; och jag skulle önska att man, med åsidosättande Bf teorier, ville fista sig, icke vid en imaginär arbetsfördelning, utan vid ett ur praktisk synpunkt fattadt bedömande af verkligt befintliga sakförhållanden. Grefve GYLDENSTOLPE: Jag anser att om en person odlar lin och sedan spinner det, så är han att betrakta under tvenne serskilda kategorier, hvadan detta förhållande icke har något inflytande på frågan. Sedan härefter öfverläggningen förklarats slutad och landtmarskalken ansett sin proposition på bifell till utskottets förslag besvarad med ja, begärdes votering, som utföll med 23 röster för den lägre och.43 för den högre tullbestämmelsen. (Forts.) Bondeståndets öfverläggning vid föredragningen af Konstilulionsutskoltets memorial till Rikets Ständer, angående Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med förslag till ny riksdagsordning. Plenum den 9 Juni 4848. (Forts. från gårdagsbl:)