hållan att bon ville skicka den mörkblå vagnen till andnivgsplatsen. Är det möjligt! ropade hon; miss Fanry och m:r Robert Walker från Buenos Ayres! Ar det möjligt ! — Och hon skyndade att gifva erforderiga befallningar till hofmästaren, hvilken dessutom nade uppsigt över ekipagerna. När negern hade gått och miss Susanna åter beann sig allena hemmas, vågade Bon med desto mer rygghet fortsätta sin verldsliga lektyr, fom hon nu var säker, att hennes broder icke skulle komma hem ;å snart. Imedlertid hade hon knappt läst några rader, när hon åter sördes, och åter tog missionsalmanackan i sin hand, såsom hotad af faran att någon skulle märka hennes syndiga böjelse för verldsig lektyr. Ea ridande neger i livr bragte en blomsterkruka med en sällsynt kinesisk växt och en skriftlig helsning från baron von Spandau, hvari han rekommenderade denna blomma, från det legitima himmelska riket, åt hennes synnerliga omvårdnad, tilläggande betydelsefullt: Mano kallar denna blomma, som småningom slår ut, Chinas Hopp poiler det Himmelska Rikets Kärlekp. Miss Susennas bleka ansigte öfverdrogs af en jungfru!ig rodnad, då kon Jäste brefvet, hvilket var aedt till George Thomson, Esq., och oförsegladt. Hon öfverlade en stund, om hon skulle gifva en milseis till den älskvärde baronens tjenare, eller om ön sådan gåfva icke skulle koropromettera baronens ivr6. Icko af husbållsaktighet eller snålhet, utan dest af ren grannlageohet med hänseende till beöningen åt en neger, deciderade hon sig omsider Itt gifva honom en skilling i kopparmynt, som den dande mulatten tacksamt mottog, hvarefter han salopperade bort. Den snart inträffande skymningen afbröt omsider niss Susannas lektyr. Genom den engelska parkens ropiska unga träd gick hon in i det i engelsk stil nöblerade rummet, och ställde den verldsliga boken land sin broders mindre intressanta böcker, hvilka ,ufvudsakligast handlade om sättet att fiska, ett den samle ezklingens favoritstudium. I väntan på de commande slägtiogarne befallde hon, att gästrumnen skulle ställas i ordning, och thebordet dukas ör fyra personer, betraktande gång efter annan det himmelska rikets kärleksplanta, hvilken endast viade en mycket liten, knappt märklig knopp. Men omsider rullade den blå vagnen fremför det engelska landthugets höga port.