Aftonbladet – 19 juli 1848, sida 3

AIKCIS Slander via alla riksdagar hianulis ingatt 1, deialjerad pröfnivg af tullaxan, för att söka utröva huru mycket skydd de inbemska näringarne förnufiigtvis böra hafva, utan at. mening-n dervid san hafva varit att lemna ett onaturligt skydd på det allmännas bekostnad, ehuru resulatet i några fall utan tvifyel blifvit sådant. En fullt naturlig värisg skulle man kunsa kalla endast den, som icke alls kräfde något skydd. Så länge imedlertid et skyddssystem i allmänhet är antaget och nu mera icke utan fara kunde alideles frångås, vore det måhända lika vådligt att vilja tillämpa principen at endast fortsätta naturliga näringar och fö klara vissa för onaturliga, som att utan urskillniog vilja göra all konkurrens med utländska varor omöjlig, samt de:igenom uppdsifva priserna och öka smuggleriet Derföre !ordras en detaljpröfning af hvad jr den ena eler andra artikeln kan vara ändamälsenligt. Det är dock just denna detaljpröfnirg, som vissa talare här vilja afskära. En letamot har i detta hänseende intagit en ganska fördelaktig position för sin sak, dä han sagt att alla d-, som förorda ctt liberalt tullsystem eller en modere:ad kbavdelsrihet, vilja jaga bort des inrikes mannen från sin lifsbergning. Det är klart, aut anogs man denne värde talares sats för rigtig och sann, så kunds ej vidare fräga uppstå om prömning huruvida någa utländska artiklar skulle få insomma i detta land. Men jag tror icke, att det egentligen finnes någon, som sia:ter i fråga, att både regeringen som proponerat förändri gar i nu gällande tulltaxa) och bevillni.gsutskottets ledamöter (som hafva pröfvat denna proposition och i vissa delar tillstyrkt densarima, i vissa delar föreslagit modifikationer, samt i vissa äter gilla: mera prohibitiva tullagifter) skulle dermed hafva för afsigt att vilja jaga den svenska arbetaren från sin lifsbergning. Jag går så långt, att jag ej en gäng tror den värde ledamoten, hvilk:n yttrat denna sats, sjelf hava menat så illa om andras afsigter, utan blott, att han velat taga till med något, som kunde göra effekt, samt att han — hvad äfven en föregående talare påpekat — gjort hvad man kallar en petitio principii, d. v. s. att han såsom skäl och bevis velat framställa hvad som egentligen skule bevisas. Sådant är ock forbållandet med det anförande, som hen uppläst från presterskapei i Marks och Bollebygds bä ader. Dessa vö diga fäder hafva begynt med att taga alldeles för afgjordt, att orten verkligen skulle blifva ruinerad genom upphäfvande af förbudet rörande infö sel af bomulisväfnader, och bäröfyer hafva de sedan anställt en rörande predikan, med de mörkaste målningar: men jag tror att de hafva begått ett fel deruti, att de taga för så alldeles gifeet, hyad de icke kunna veta. Men äfven om detta skulle vara så, nemligen att, genom upphäfvandet af förbudet å bomullsväfnader, den ifrågavarande orten skulle blifva ruinerad, så kan dock den slutsats, som deraf drages, ej blifva gällande i annat afseende, än att man behåller förbudet på den speciella artikeln bomullsväfnader, eller belägger den med en högre tull än den föreslagna. Detta synes mig ej böra eller hafva rätt att hindra det höglofl. ståndet att pröfva tulltaxen i öfriga punkter. Sådant vore icke ens rätt konstitutionelt. Jag ber likväl att få fästa uppmärksamheten derpå, att om den värde talarens valda position på den sidan är fördelaktig, som jag redan sagt, nemligen så till vida att han gjort sig till deras försvarare, hvilka möjligen genom bibehållande af den gamla tulliaxan i vissa hänseenden skulle anse sina nuva ande privilegier eller förmåner mera betryggarde; så är det å endra sidan klart, att om de, som antingen af anskildt intresse elier af värma för sina teorier och deras seger vija i allt bibehålla den gamla tullen, — om dessa, säger jag, skulle få tillfälle att genom beräkningen af ett möjligen öfvervägande röstental kunna undvika all detaljpröfning och få ståndet att votera emellan gama och nya tulltaxorna i klump; så skule samma manöser vid hvarje påföljande riksdag troligen komma att försökas, och ett gammalt system, som i många delar är allmänt öfverklagadt, och detta icke blott för förbudens skull, likväl komma att bibekällas genom en sådan, som jag vill kalla det, coup de main, den ena gången efter den andra. Man måste hafva i minnet att, om man än vill gå prohibitivsrstemet aldrig så mycket till mötes, så återstå likväl ganska många artiklar, angående hyvilka fabrikanterne sjelfve äro i hög grad intresserade att någon förändring måtte blifva gjord i tullafgiften. Man säger väl, att i sådart afseende är det Kongl. Moj:t tillåtet att göra modifikationer i tulltaxan; men man måste betänka att K. M. vid sådana tillfällen är i en ganska brydsam och betänklig ställning, ty dels kan det hända att en sådan modifikation kan åstadkomma en partiell minskning i statsinkomsternas belopp — hvilken hade bordt vara beräknad på förhand vid uppgörandet af det hela — och att detta sålunda utgör ett hinder för ändringen, dels ock kunna andra omständigheter uppstå, som göra saken betänklig för reg: ringen. Dessa och flera andra grunder synas mig tala för nödvändigheten att här företaga saken till pröfning, sedan ständets delegerade i bevillningsutskottet derät egnat så långvarigt arbete och mycken omsorg, hvilket allt i annat fall skulle vara förspildt. En värd talare har sagt, att om man voterar i massa öfver de båda tulltaxorna, så blifver ingens mening undertryckt; men den måtte väl bliva det mindre, när apbänvgarne af olika meningar i olika frågor få tillfälle att för byarje serskild artikel, der de så önska, diskutera och votera för sina åsigter, än om; man förqväfver på. förband all sådan diskussion. ee Jag utbedjer mig att nu få besvara åtskilliga invändningar, som redan äro gjorda och hvilka äro af den beskaffenhet, att de värde talarne på den andra sidan, som gjort dem, hafva sjeltve ingått uti detaljpröfning, på samma gäng som de hafva velat afskära all sådan genom att förmå ståndet att besluta öfver det bela i massa. Denna diskussion, såvidt den rört serskilda ämnen, har isynnerhet hakat sig vid den omständigbereh, att utskottet, i likhet med regeringens förslag, öfver hufvud fastställt 23 procent såsom maximum för tullberäkt ningen, Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten derå, att detta är en alldeles särskild fråga, hvarom tillfälle blifser att orda, när man kommer till pröfning af byarje särskild artikel, då det står hvar och en öppet att yrka tullafgifternas förhöjning till 50, 40, 100 eller 450 procent, eller tent af förbud. Må man då ingå i en sådan pröfning, Jej nu tala derom. Den värde talaren, som gjorde denna invändning, lanförde äfven (hvilket redan af en annan talare Iblifvit upptaget) att det ej går an att fastställa någon viss princip för ett maximum af tullafgift, och såsom skäl derför yttrade han, att vår Herre låter menniskorna vexa, den ena 3 alnar, den andra 2, os V., så alt de ej alla äro of san ma mått Jag ida det verkligen är bans allvar att ett oo asaäm skäl få fån