Aftonbladet – 19 juli 1848, sida 2

Då vi kommit in på kapitlet om skademiens mbetsmän, så vilja vi ock yttra e:t par ord ngående dess preses. I detta hänseende tycks len besynnerliga åsigten hafva vunnit betydligt nsteg inom akademien, att ordförandeskapet ute-lutande bör tillkomma högre dignitärer, förnodligen emedan dessa med mesta framgång nses kunna föra akademiens talen på högre rt. Utan att vilja frånkänna högre embetsnäp iallmänhet de egenskaper, som ordförandekapet i akademien erfordrar, finner man dock ätt, att nämnde åsigt inskränker de valbaras ntal inom en alltför trång krets — och säkert ir, att en ordförande med den sakkännedom, raft och nit, som akademiens närvaravde ställning erfordrar, ej är lätt funnen. Man kan ock ej rimligtvis förmoda, att konungen skulle vägra gehör åt en person, äfven om han saknade rang, då han i egenskap af chef för ett statens verk begärde det. Imedlertid är det ett märkligt fenomen, att hr presidenten Rosn, som förra året med en enda rösts pluralitet kallades till ordförandeskapet, detta år itervaldes medelst acklamation. Moan har redan tillräckligen talt om det sätt, bvarpå hr Rosen fyller ifrågavarande plats; vi anse deröre allt vidare ordande derom öfverflödigt, och tycka oss endast finna, att fortskridandets vänner ansett sakernas närvarande ställning af en beskaffenhet, sora gjorde utgången af presesvalet temligen likgiltig. Uifaller imedlertid ett presesval ej i öfverensstämmelse med de önskningar som fortskridandets vänner hysa (åtminstone då det lönar mödan att hysa någon önskan i deita hänseende), så kan man ändå trösta sig med följande årets presesval och hoppas på bättre tider. Valet af ledamöter är deremot i så måtto af ännu mera vigt, som dessa äro permanenta, och deras åsigter således länge kuuna hafva inflytande på det godas framgång eler tillba-kasättande. Man har vid ledamotsvalen klandrat det företräde, som härvid ofta inrymmes åt dilettanter, och måhända ej utan skäl, då de för konstens intresse ofta vigliga ämnen, som komma under öfverläggnicg, cj mindre erfordra sakkunskap, än afgörandet af betygsökandes förmåga eller oförmåga, hvilken, efter aflagde prof, dokumenteras genom de vid tillfället närvarande akademisternas underskrifter. A andra sidan kan dock ej nekas, att amatörerna ofta visa mera rit än artisterna ex Professo, och önskligt vore blott, att de ej invaldes alltför mångtaligt. Aldraminst borde konsiderationer för rangpersoner utgöra någon ledande princip vid ledamotsvalen. Då vi dercmot tro, att konstnärer af facket i allmänhet böra företrädesvis inväljas, så anse vi härvid mindre afseende böra göras på utmärkt virtuositet (som ej sällan är artistens enda förmåga), än fastmer på allmän musikalisk bildving, omfattande intelligens, frisinnade tänkesätt, såvida den nytta akademien kan påräkna af cn ledamot, mera bör tagas i betraktande, än glansen af en utmärkt exekulörs firade namu. Vid förefallande fråga om afbjelpandet af akademiens bristfälligheter, har man nästan alltid blott hört ropas på ökade anslag. Dessa äro ock här, om någonsin, nödvändiga, men skulle dock, då fråga är om radikal bjelp, vara till föga fromma, innan meningarne rörande deras lämpligaste användande hunnit stadga sig. En fullständig plan till såväl stadgarnes som läroverkets reform (jemte en noggrannt uppgjord stat) bör dessförinnan finnas, och deruti måste, enligt vår öfvertygelse, ingå ökandet både af lärarepersonal och lektionstimmar, samt läroämnenas utvidgande. Ovilkorligen nödvändig vore ock en i förbindelse med akademien stående lägre eller förberedande skola, och i sammanhang dermed en lämplig examen, såsom oeftergifligt vilkor för inträdet i det högre eller akademiska läroverket. Ett sådant förslag skulle säkert icke länge behöfva sakna de för dess realiserande nödiga medel. ) —U— ) Som vi höra, lärer den af akademien begärda anslagspåökningen i dag blifvit beviljad uti förstärkta Statsutskottet, och onekligen var detta ett ganska lyckligt resultat. Det säger sig sjellt, att den ringa summan ei kan åstadkomma någon