Aftonbladet – 19 juli 1848, sida 2

förkunskaper utrustade lärjungen. utsändes för alt uppträda som offentlig lärare, som dirigent, som praktiserande musikus. Också har det icke felats klagomål från landsorten öfver klena musici, hvilka icke dess mindre lära varit försedda med fördelaktiga akademiska be18) De stationära åsigterna hafva äfven här yttrat ett starkt inflytande, och det är bekant, att man, oaktadt protester från minoritetens sida, ej sällan låtit underlägsna subjekter vederfaras ett öfverseende, en facilitet, som här är illa använd och gör det onda ännu värre ). Man kan visserligen finna ett motsatt förfarande mot oftast obemedlade ynglingar strängt och bhårdt, men denna i sig sjelf vackra känsla tillfredsställer icke de autoriteter, som på grund af akademiens betyg anställa personer med underlägsen förmåga. Ett medel att i någon mån lyfta akademiens läroverk från dess närvarande låga ståndpunkt vore en inträdesexamen, som endast tillät elever, försedda med behöriga förkunskaper, inträde i undervisningsverket ; man bar väl ock något, som skall luta ditåt, men af sådan beskaffenhet, att det svårligen kan få namn af en inträdesexamen. Man kunde här tilläfventyrs anmärka, att akademiens stadgar ej omnämna en sådan examen; men de vidröra undervisningsverket i allmänhet så kvapphändigt och ofullständigt, att mycket i denna väg KS mm mm m-— Ma MM —( AA MM mm MM — AA MM TA har måst vidtagas deras föreskrift förutan, . Nämnde omständighet kan ock gälla såsom ett talande bevis för stadgarnes bebof af omarbetning; icke dess mindre har propositionen äfven härom rönt motstånd inom akademien. Ehuru man nu icke ens kan säga, att akademiens läroverk såsom blott elementarskola betraktad motsvarar sitt ändamål, isynnerhet emedan lärarne såväl som lektionstimmarne äro alltför fåtaliga mot det stora antalet elever, så bör dock erkännas, att lärarne i allmänhet sköta sitt kall med både skicklighet och nit, och söka verka så mycket godt som omständigheterna medgifva. Hr Drake, professor i harmonivetenskapen, är känd såsom utmärkt harmoniker, och lärer äfven såsom undervisare hafva omsorg och möda ospard. Besynnerligt är imedlertid, ati hr D. vid examina endast uppgifver examinanderna att skrifva öfver besiffrade basar, men deremot aldrig låter dem harmonisera en i öfvereller mellanstämma lagd melodi, ej heller göra utvikningar på egen hand m, m,, oaktadt detta, efter hvad vi hört sägas, lärer förekomma vid hans lektioner. Stadgarne orda om musikens estetik, litteratur m. m., hvarom föreläsningar borde hållas, men sådant kan för närvarande naturligtvis ej komma i fråga. — De frågor, som angående vissa delar af hr D:s lärobefottning för några år sedan bragtes å bane och föranledde en offentlig polemik, anse vi oss vid detta tillfälle ej böra återupplaga. Hr Randel, lärare i violinklassen, var genom den solida skola han förvärfvat vid Pariser-konservatoiren under Baillots omedelbara ledning, utan tvifvel närmast berättigad till denna plats. Dock är det naturligt, att det stora antal elever, af hvilka hvarje endast erbåller så litet af lektionerna, och vid studiet af ett så svårt instrument likväl behöfver så mycket, endast tillåter att skörda en ringare del af de fördelar, som af hans verksamhet eljest vore att vänta. Hr Cronhamn, sånglärare, har utgålt ur Nordbloms grundliga skola och följer sjelf densamma vid undervisningen. Hr C. sköter sitt Kall med mycKen samvetsgrannhet och nit, och då hufvudsakligen blott körsång kommer i fråga, så är den samtidiga undervisningen af många elever här till mindre men. Man kan ock ej veka, att sångeleverna på kort tid göra verkligen förvånande framsteg inom den sfer, som här existerar. Stadgarne föreskrifva visserligen, att äfven solosången skall odlas vid läroverket, men detta låter, af lätt begripliga skäl, sig nu icke göra, annorlunda än i ganska inskränkt mått. Orgellärarebefattningen bar under en längre följd af år innehafts af hr Carlsson, och vi betvifla ingalunda, att han i yngre åren fyllt sin plats med all utmärkelse. Hr C. har pu mera uppnått en hög ålder, och man kan af en man, som närmar sig till 80-talet af är, cj rimligen fordra den energi, den uppfattning af tidens ökade behof, som äfven vid den underordnade betydelse akademiens läroverk för närvarande eger, ovilkorligen ej får saknas hos en lärare. Då akademien ej kar pensionera sina embetsmän, då de uppnått den ålder, som eljest plägar berättiga dertill, så torde väl ock afsked utan -vidare ej billigtvis komma i fråga; en ej olämplig utväg synes imedlertid vara, att hr C. antoge en vikarie i tjensten, som vore utrustad med bärtill erforderliga egenskaper, och hvilken i sinom tid naturligtvis ock vore den närmaste till platsen. Det säger sig sjelft, att en sådan vikarie måste godkännas af akademien, och detta är en punkt, som vidtål noggranvt öfvervägande. ) Om saken i någon mån förbättras derigenom, att eleverna äfven taga enskilda lektioner hos lärarne eller and:a musici (hvilket ock lärer ske), så är detta en sak, som ligger utom det akademiska läroverket, der undervisningen erhålles fritt. ) En egen mystisk omständighet är, att organist4 Och kantorsexamina ej, såsom direktörsexamen, annonseras offentligen, utan merändels hälles blott i närvaro af några särskildt derom underrättade