Aftonbladet – 15 juli 1848, sida 2

eller komiska, hvilken gör framställningen ganska underhållande. Så t.ex. förkunnar sig en, genom sin peunas vändningar lätt igenkännelig notabilitet i Aftonposten för i Thorsdags, vilja lemna ett vigtigt bevis, bland många anadra, huru litet nationalförsamlingen i Frankrike begriper eller i sjelfva verket vill repuboliken, mer än till namnet. Kan man sel Nog har en och annan påstått att Frankrikes utmärktaste tänkare och vetenskapsmån befinna sig i nationalförsamlingen, och att man ännu aldrig sett en mera lysande förening af utmärkthbeter i detta hänseende; men hvad begriper väl i alla fall en sådan församling, emot triumviratet i Aftonposten, i synnerhet när det är fråga om republiken? Vi för vår del, tycka riktigt att det är synd om de stackars fransoserna i detta hänseende. Om de visste sitt sanna bästa, så skickade de säkert hit ovch begärde, att på ett ryck få låna hr Wallden eller hr Dalman, eller kanske sjelfva Vinterhladsmannen, för at hjelpa dem till vägs. Men i bändelse af förhinder för pågon af dessa utmärkte politici att infinna sig, borde åtminstone ett exemplar af Aftonposten skickas, för att tjena till lärdom och varning. Måhända skulle härigenom Europa och he!a den civiliserade verlden slutligen hafva att tacka våra nyssnämvde kolleger för republikens och den allmänna fredens bestånd, och Aftonposten der för evigt lefva i tacksamma efterkommandes minne. Men läsaren vill utan tvifvel känna de argumenter, med hvilka Aftonposten bevisar, pbur litet nationalförsamlingen: begripern, eller att den pi sjelfva verket icke vill republiken mer vän till namnet, Se här äro de: Hade man, säger Aftonposten, verkligen velat republikanska institutioner, så hade utan tvifvel detta varit ett tillfälle att börja emancipera provinserna undan ett centralisationssysltem, som så väl under den gam!a republiken, som under kejsardömet, restaurationen och Ludvig Filips regering förtryckt Frankrike, frambringat korruption vid valen, lycksökeri och! snart sagdt allt annat ondt, som, utvm franska styrelsens egen blindhet, medverkat till den senaste förfärliga katastrofen — ett system, som ovilkorligen måste göra republik omöjlig, så vidt dermed åsyftas en i moraliskt och politiskt ren rigtning utvecklad frihet. Sjelfva faktum, hvarmed detta påstående styrkes, anföres i Aftonposten sålunda: : För nationalförsamlingen var ett lagförslag framlagdt, angäende valen till municipal-, äfvensom arrondissementsach departementskonseljer. Deruti proponeras bland annat, att regeringen skulle ega tilloch afsätta mairen (ordföranden) och de s. k. adjoints i nämnde -konseljer. Ett amendement föreslogs dock, enligt hvilket dessa tjenstemän skulle nämnas af municipalkonseljen och ibland dess: medlemmar. Då den nya inrikes ministern, nationalförsamlingens f. d. president, hr Stnard, i sessionen den 4 dennes härtill accederade, blef det ock församlingens beslut. Men ängren och förskräckelsen öfver, alt derigenom hafva knappat något af på den kära centrala maktenp, blef så stor, att församlingen, tack vare enkammarsystemet, omkring en fjerdedels timma derefter stadgade sådana undantag från den nyss stiftade lagen, att den dermed kan anses såsom nästan alldeles upphäfven. Församlingen beslöt nemligen, 4:0 att de af municipalkonseljen valde mairer etc., kunna suspenderas af prefekten och arfsättas af regeringen; 2:o att mairerne och adjunkterne i arrondissementets och departementets hufvudorter skola utnämnas af regeringen, och 3:0 att regeiingen äfvenledes skall nämna mairer i alla kommuner, hvilka ega mer än 6000 invånare. Härefter följer Aftonpostens eget räsonnement, eller den del deraf, som egentligen skall ådagalägga, att pationalförsamlingen icke vill repubiiken: Hur mycket af något slags vigt står derefter qvar af folkels utnämningsrätt? Och är det icke en absurditet eller ettbedrägeri att tala om folksuveränitet så länge man icke tillåter folket att styra sig sjelf ens i sina egna kommuner, utan tror sig hafva fullgjort all rättfärdighet genom att låta proklamera allmän rösträtt, och i ingressen till konsitutionen afsgitva en försäkran om menniIskans rättigheter,, jemnlikhet och broderskap. Vi för vår del äro icke nägra exklusiva motståndare till den republikanska statsformen eller några abIsoluta beundrare af den monarkiska. Men vi anse, Ipå grund af historien, den förra vida mer omöjlig latt till frihetens förmån bibehållas med ett efter monarkiskt mönster inrättadt styrelseoch admipistrationssystem, än att upprätthålla och stadga Iden sednare medså kallade republikanska institu ltioner; med ett ord: vi tro, att den verkligt konIstitutionella monarkien bör kunna — ja, måste vara den för alla mest betryggande och friastc ståtsform under de europeiska samhällenas nuvarande förhållanden och tillstånd. Och det är derIföre vi icke utan harm höra och läsa, ett tanklöst 21 pladder, huruledes nyckeln till all. möjlig frihet och -Iförkofran skall vara funnen, endast man får repu bl:k, utan att man finner dessa äkta srepubhika ner någonsin närmare betrakta, huru äfven en reIpublik måste vara inrättad och folket der beskaf I fadt, för att icke denna form, långt mer än monarkien, skall inskränka, ja tillintetgöra både friI het, personlig säkerhet och ordning. Vi hoppas att läsaren af det förestående skal! ilfinna bekräftadt det omdöme, som i början m yttrades, att Aftonposten är riktigt säker på sin sak. Otvifvelaktigt är äfven, att det starka Icentralisations-system, som sedan mer än et lärhundrade varit rådande i Frankrike, utgjor! ,låen svrighet för de republikanska formerna: RER EA SEROEE TREREA SETS NETA ESSÄER HS