Aftonbladet – 12 juli 1848, sida 2

reoptypligurer, dem vi träffa såsom byttpassagerare på hvarje engelskt ångfartyg, från Götheborg till Monte Video. Denne gentelman var lång, stark och bredaxlad, med rundt ansikte, frisk färg och kort hals. Hans hjessa var nästan kal; annars hade han mjukt, krusigt, något grått här; en forskande men ändå föga uppfattande blick, en skuggning af rödt på näsan, en stark underkäk, hvars muskler genom långvarig tjenst blifvit stärkta; — allt detta, i förening med ett sorglöst uttryck och förträfflig matlust, bildade ett helt. M:r Georga Thomson, m:r John Welkers svåger och kompanjon samt buset John Walker Companis förnämsta representant i Rio Janeiro; en man omkring 60 år, snabb i sina röre!ser, liflig i sin konversation, samt glad och godlynt, när han icke blifvit förargad genom sin syster. Midt emot honom satt monsieur le baron de Spandau, riddare af fem ordnar och af bvarjehanda slags industri, allmänt kånd som en mycket respektabel gentelman, emedan han var en stadig gäst på botel Faroux, ofta visade sig i en loge på teatern S.t Pedro de Alcantara, höll ett par ridhästar och en neger i livrå, alltid bar rena handskar, och ofta väntade bela timmar i den eller den ambassadörns förmak, tills en kammartjenare un derrättade honom, att hans excellens var sysselsatt. Det var en liten mager man, till utseende omkring fyrtio år, med blinkande ögon och skarpt markerade drag, en uppstående näsa och synnerligen vida näsborrar. Små, knapt märkliga låppar omslöto en mun, som, utom för sådana för rälltningar som de närvarande, mestadels endast öppnades för att försöka siga någonting pikant, hvari den icke alltid lyckats, eburu ansigtet all. tid förberedde derpå genom ett småleende, likasom i förskott, i fall ipgen annan fanns som kunde skratta åt qviekheten. Jlans låga panna var betäckt med morkt bår, åt hvilket han tycktes egna en synnerlig omsorg; emedan det dröp af olja eller af pomada, som den tropiska hettan altid höll o:o igt flytande, Mellan dessa båda satt en Jårg, allvarsam man, hvilken men kunde anse för öfver fyrtio år, med regelbundna drag och ett uttryck af en stilla me jankoli. Hans yure utryckte själsodling, hvilken illkännager sig genom ett visst något, som ingen