Aftonbladet – 7 juli 1848, sida 2

-— Lariskronatianingen Najageg Defraltar. Efter ett par års stillestånd har vår stad åter hugnats af det otäcka, lagliga skådespelet af enV hus-visitation. Handlanden Rubin, som någon tidib annonserat, att han önskat realisera sitt lager, fick)k förliden thorsdag denna önskan realiserad på ett; mindre önskvärdt sätt, i thy att ett större beslag 4å gjordes hos honom af kustchefen Forssman från5 Carlshamn, biträdd af härvarande tulltjenstemän.st al REVY AF TIDNINGARNA. a Uti tidningen Tiden för i dag förekommer L en artikel, framför hvilken man läser orden: Paris den 27 kl. 42 midnatten; men som synes härleda sig ifrån redaktionen sjelf, ochlA hvari följande stycke påkallar uppmärksam-!; heten: National et Comp. herrar och män, som T med sådan häftighet bekämpade Thiers Septemberlagar, anordningarna emot den tillämnade banketten d. 21 Februari, mångfaldiga andra alt förtiga, få nu lära sig, att den välsignade republiken, för sitt bestånd, erfordrar vida stränh gare åtgärder.n H Det vore rätt artigt, alt i anledning af dettal 4 yttrande af Tiden få veta, hvilka de åtgärder, strängare än Septemberlagarna, äro, som här menas? Man kan väl icke dermed syfta åpla de anordningar, som general Cavaignac måst vidtaga, för att hämma ett brinnande uppror? Och likväl hafve vi icke sett denne diktator, äfven under dessa kritiska dagar, utfärda några författningar, som inskränka annan frihet e än den, att uppföra barrikader eller söka medl, vapen i hand öfverändakasta den af folket sjelf valda nationalförsamlingen. Septemberlagarna äro upphälda och bafva ej blifvit återställda..j Likaså stämpelafgiften på tidningarna. Hvilka äro då de strängare åtgärderna? Kanske syftar Tiden dermed på någon kungörelse af samma slag som öfverståthållareembetet här ut-!q färdade d. 49 Mars emot folksamlingar och angående portars stängande? Skulle det således! vara troligt att Tiden fördömer dessa åtgärder ? lp, — Tidningen Aftonposten för i går inne-lal båller en artikel om det så kallade kapitalernas fyranni, hvilken innefattar några Tätt!s goda tankar. Detta ämne är ett ibland dem,l!p som väl tåla vid att diskuteras i anseende tilllm de förvillade begrepp, som hos en och annanist råda derom, Förvillelsen hos dem, som finnala: det beqvämt alt göra sig stora på medelst deklamationer om kapitalväldet, alldeles förgätalr den hufvudsakliga, stora och vigtiga, af erfa-!h renheten bekräftade sanningen, att det bästalg, botemedlet emot kapitalernas öfvervälde liggerla; i sjelfva öfverflödet på kapitaler; emedan, i sammå mån som dessa ökas eller blifva all-la männa i elt land, i samma mån måste äfvenln kapitalisten nöja sig med en mindre ränta aflq dem, som behöfva anlita andras penningar, el-!a ler sjelf söka skickligheten och våga sin förmögenhet på företag, som sätta arbetskrafter ilo rörelse, hvarigenom snillet, talangen och arbe-la taren få dela vinsten, och kapitalerna spridalk 4 s sig på flere händer. Blir det deremot ondt a om kapital, eller krediten upphör, så uppstår snart det förhållandet, att kapitalisten säger! upp sina penningar hos näringsidkaren, förl att i stället slå under sig festa egendomar, som i anseende till andras brist på kapital må-lg ste säljas till underpris; i följd hvaraf ka-) pitalerna just då öfvergå på ett färre antallr händer och kapitalvälde uppstår. t Vi citera följande stycke ur Aftonpostensc artikel: S Att kapitalet och penningen icke äro liktydiga, f det fattar man, utan allt för stark ansträngning af i tankekraften. Han, som ville med dissektionsknifven uppleta, hvar själen satt, måste snart inse få-8 fängligheten af sitt försök, ty själen flydde, just soms knifven begynte gräfrva efter henne; och lika så ärl, det med kapitalet: söker någon med våldsam handl, få fact uti det, så försvinner i ögonblicket det mei sta deraf. Ty det är en förvånande liten del, som består i 2. k. vädla metaller eller lätt förvandlade ) dyrbarhboter; de nittienle handradelarne äro af denb natur, att dea våldsamma handen med sitt förstal, J, ) ) ) l f l 1 vidröranda förvandlar det till intet. Om massan en gång finge lust att taga och sins emellan fördela kapitalet, så finge hon på sin höjd en hundradedel deraf i handom; de nittle nie förflöge såsom en rös, lemedan da besiå af immateriella ting, hufvudsakligen af hvad man kallar kreditp, d. v. s. i tro på icke blott d2t närvarande, utan framtiden. Det pnärvarande vågar växla framtiden i dagens gällande mynt; och deita mod utgör till största delen hvad vi kalla kapitalet. Den våldsamma handen förjagar i ögonblicket detta mod; och allt, hvad hon får tag uti, är skiijamyntet, som, så länge modet fanns, såg ofaniligen talrikt ut, likasom soldater, hvilka defilera på teatern och se ut att vara tusentals man, men i sjelfva verket icke äro mer än några få, hvilka tidt och ofta återkomma. FEit land med tusen millioners rörelsekapital har kanske icke tie millioner i sådant mynt, som kan tagas. Att kalla dessa tie millionerne för landets rörelsekapital är ett missbruk af ord, lika enfaldigt som allmänt. Arbete utan kapital är dagsverke, och väl till märkande dagsverke med förbebåll om aflöning vid hvarje dags slut, ja rätteligen vid dess början, ty så snart arbetaren kan ligga i någon sorts förskott, är han redan i stånd att kommendera ett kapital, antingen i mynt eller i kredit hos den, som förser honom med de dagliga behofven. Den verkliga handtverkaren måste alltid kunna befalla öfver kapital, så vida ban icke endast arbeter af materialier, dem beställaren lemnar bonom, och NB. icke får förskott att lefva af under arbetet. Typen af handtyerkare oberoende af kapital äro skräddare och skomakare på landet, hvilka gå omkring hos allmogen och under arbetet njuta husrum och kost. Men så snart en näringsidkare kommer ett enda steg uppöfver detta tillstånd, är han genast i behof af kapital; och att platt ingen skilnad ligger deruti, om kapitalet är eget, eller om det består af l kredit hos andra, det behöfves endast iförbigående anmärkas. Åtskilliga personer, rikare på fantasi än på kännedom, hafva sökt dölja för sig, att medeltidens seigneurlal-magt var ett kapila!-välde; och de hafva måst bortblanda ett så omisskänneligt faktum, för att Ernna andeäras emot vår tid och dess penninge