Aftonbladet – 5 juli 1848, sida 3

som tvingar Skandinaverne att kläda s!g i harnesk emot dem, så onaturligt detta. ock ur andra synpunkter må vara. JT Genfrågan blir: skall man nödvändigt kasta sig i sjön och dränka. sig, för ett man råkat klifva ned sig temligen djupt i ett dike? Med andra, oförtäckta ord: bör man. bota ett ovdt med hällten värre? skall man korrigera en dumhet, hos andre (tyskarne) medelst begående af en dårskap för egen räkning? Vi kunva aldrig frångå, att preussarne begått en orättvisa mot danuskarne genom militärinfallet på halfön: den politiska förvändheten al delta steg är sådan, att den vore oförklarlig, derest man icke redzn ansåge sig ega den hemliga klaven dertill. Au tyskarne böra skiljas från sina otillbörhga anspiåk är fullkomligen visst; och att skandinaverne gemensamt böra tillrättavisa dem, derest danskarne ensamt ej förmå det. är lika visst. Men är det väl rätt, är dei förnuftigt, är det politiskt, om skandinaverne göra detta på ell sådant sätt, aut den ojemförligt mycket bögre och vigtigare saken, skandinavernes medarbete för den europeiska civilisationens framgång, kastas om och förvandlas till ett motarbetande häraf, hvilket sker, om skandinaverne sammanknytas i en koslition med slaverne, hvilket kan hafva till följd, all i ell förutseeligt krig mellan slaverne i massa, på ena sidan, och det civiliserade Europa på den andra, skandinaverne föranledas att lägga hela tyngden af hvad de i politiken må väga -— detta vare sig mer eller mindre — i vågskålen mot det allmänna Europeiska kulturisliståndet. Därvid genmäler man: hvad rå svenskar och norrmän för, alt också ryssar vilja hjelpa davskarne? Skola vi undandraga oss att bistå desse derföre, att det denna gång bär så till, att äfven andre, nemligen slaverne, till följe al vaktater eller god vilja eller hvad det kan vara, medverka i samma bistånd? Svaras: vi skola visst icke derföre undandraga oss det billiga biträdet åt danskarne, men likväl afmäta det så, att vi ej genom kampen så invecklss och efter densamma måhända be finna oss sammanknutve med den östra makten på ett sådant sätt, att vi derigenom arbeta tvertemot det ändamål, hvilket rätteligen tillhör vår ställning, enligt bvad ofvan antyddes. Vi anse oss destomera berättigade, att här tala om deta kloka afmätande af hjelpens nalur och vidden af vårt militäriska deltagande i danska kriget, som konung Oscars deklaration vill preussiska bofvet just innefattar en tydlig hänvisning härpå. Stanna svenskarne verkligen vid hvad denva primitivdeklaration innefattar, så är utan tvifvel allt godt: och vi sätta till vår konungs vishet och mo deration fullkomlig lit, att så blir. Det är då hufvudsakligen på diplomatisk väg, genom underhandlingar och konferenser, som tyskarne af oss böra tillrättavisas, Dessa anmärkningar torde så mycket mindre sakva rättmätighet, som det genom tyska tidningarne blir allt mer och mer genomskinligt-hvad och hvilken som varit egentliga orsaken till den olyckliga Slesvigska stridigheten. Om det verkligen skulle bekräfta sig, alt mindre nitet för den omtalade folkfriheten i hertigdömet utgjort bevekelsegrunden för det Augustenbusgska upproret,, än önskan hos någon furste, alt draga offentliga uppmärksamheten från Berlin, och framför allt en önskan hos Rysslands sjeliherrskare, att söka gifva tyskarpes nu som bäst upplågande entusiasm en riktning mot vester i stället för mot öster; så har man skäl nog, att betänka hvad meningen med allt detta i grunden kan vara, Inser man denna mening, så måste också sedan intet tvifvel återstå om nödvändigheten för Skandinaver och Tyskar, att med skyndsamt bortläggande af allt mindre gnabb och med snabbt afslutande af fred i det onödigaste al alla krig, snarare sluta sig nära tillsammans, än underhålla ett fortfarande split. Vi låta nu det sednare utdraget följa, som ännu ytterligare stärker bvad vi nyss sagt: ,Den önskan, att Sverige icke genom några intriger måtle låta förleda sig att öfverskrida de giänsor, som det i sin deklaration till hofvet i Berlin utfäst, blir här ständigt allmännare och lifligare. Man sätter dock fullkomligt sitt förtrocnde till konungens besinning och vishet; hvilka skola blifva en dödsklippa för dessa machinationer. Den åsigt, som skall hafva utbredt sig i Tyskland, att svenskarne hata tyskarne, bestär i en fullkomlig villfarelse, om icke några enskilda brushufvuden skola representera hela nationen. Att detta vårt på: stående alldeles öfverensstämmer med verkliga sakförhållandet, skulle vi öfvernog kunna när som helst bevisa med bilagor dels ur riksståndens protokoller, dels ur den dagliga pressen. RIESDAGEN, Ridderskapet och adelns plenum den 4 Juli. Förmiddagen föredrogs lagutskottets förslag, i betänkandet J4 53, till en leg mot uppror och olofliga folksamlingar, och antogs med några smärre förändringar, genom hvilka mom. 4 af A 5 fick följande lydelse: Har någon inför menighet eller annan folksamlisg, eller i skrift, den han utspridt el: ler utsprida låtit, eller annorstädes, till uppror upp: manat agccat aller fruset atraffar